14 maj 2008

Fridshälsningen lättar upp

Här kommer ett lite pinsamt erkännande om mina tankar under gudstjänsterna.

Fridshälsningen, dvs den halva minut vid slutet av mässan, som vi ägnar åt att skaka hand med bänkgrannarna, är viktig för mig:

Innan dess är jag lite, lite nervös, varje gång:

Tittar oroligt omkring då och då under gudstjänsten, t o m misstänksamt...."den personen tittar på mig.....sitter mina kläder snett?....."* rättar till kläderna, ömsom håret, ömsom skorna*, försöker titta rakt fram och koncentrera mig på bönerna som prästen läser,...oj, råkade jag titta på någon som blev förnärmad...förlåt......predikan känns lite lugnande, för den innehåller ett överraskningsmoment...inte samma ord varje gång.....som i bönerna....

predikan är slut....dags för trosbekännelsen....sjunger så fint jag kan....oj, blev det för starkt?.....de där borta blickar misstänksamt....gjorde jag bort mig?...de kanske inte kommer vilja skaka hand med mig......förbönerna.....nervös igen...försöker fästa blicken vid förebedjaren, (oftast den trevliga damen från Jakobstad i Finland)......lyssnar koncentrerat.....sjunger kollektpsalm....oj, där sitter familjerna X och Y som jag inte talat med på ett bra tag, måste försöka gå fram till dem efteråt på kyrkkaffet.... stress....
.....dags för den eukaristiska bönen....vilken i ordningen läser vi idag?....lyckas prästen komma in i Sanctus-melodin eller ska några av oss hjälpa honom sjunga?......
........Fader Vår....nervöst...snart ska man skaka hand med folk man inte känner...."Låt oss ge varandra fridshälsningen"

Puh. Äntligen.
"Guds frid!" Känns som om vi tycker om varandra i alla fall! Solen skiner.

Dags för nattvarden :)



Någon annan som känner sig pirrig inför det lilla berömda momentet?


Gammal post: "Fridshälsningen - en syn"


UPPDATERING:
Googles brain reserve behöver jobba lite mer med sin webbside-översättare:
Läs ovanstående blogginlägg inlägg på ......eh.....nybörjar-engelska(?):
"....oops, i happened to look at some who was a snub..."
och
"soon should i shake hand with the people you do not know...."
med andra ord; få er ett skratt, flera vurpor ingår....

Photo licence: freefoto.com (through http://www.uvfresno.org/)

24 kommentarer:

Peter Wiberg sa...

Inte pirrigt så.
Men ibland kan det bli jobbigt när man måste välja vilka man ska hälsa på för man hinner ju inte alla.
Och det får ju inte bli slarvigt.
Jag tycker att man ska se på varandra.

Johan Stenberg sa...

Jag gillar också fridshälsningen! Det är omöjligt att inte stråla när man ger och tar emot den!

I Umeå var vi ofta så få deltagare under vardagsmässan så att man kunde gå runt och fridshälsa på alla. Det var kuult!

Roligt förresten med ett så personligt inlägg!!! :-)

Anonym sa...

Ja, brukar med köra på den här frasen, när man vill pigga upp den mörka omgivningen!

Jag upptäckte ett nytt band, som verkar ha tänkt till en aning!

Kolla in detta – de ger bort sin musik gratis, och är till på köpet (?) jävligt bra!

www.myspace.com/magnacartacartel

www.magnacartacartel.com

Jag gillar idén om varför de delar ut musik gratis uppskattar deras drömska musik.

Allt de ber om är att man sprider vidare länken om man tyckte om musiken.

Bra deal!

Riktig semestermusik!


//////

Adam

Z sa...

Peter W
Jo, det är viktigt att se på varandra. Fader Diego är noga med fridshälsningen, även på vardagsmässorna då vi är 7 st mässfirande,
och då är det lättare att ge alla en "good look", tycker jag.

Johan S
Tack
Nu kanske läsaren tror att jag är ett nervvrak under mässan, men så är det inte riktigt....
Gud hjälper till med koncentrationen, (och nervositeten är mest påtaglig under söndagsmässan)
men riktigt lugn blir jag alltså inte förrän vid fridshälsningen.

Tänker på det Jesus säger om att göra sig vän med sin motpart innan man möter domaren.

Vad jag ville poängtera med det överdrivna inlägget, var att vi människor ofta är misstänksamma mot varandra innan
vi börjar kommunicera med varandra.

Tror det är lite så med Gudsdialogen också:
vi är misstänksamma mot Gud och har förutfattade meningar; dessa mildras då vi kommunicerar,
genom bön, mässfirande, sång, etc..

Adam Välkommen
Det låter som ett gäng som verkligen tror på sin musik, att den är tillräckligt bra för att distribueras på nytt vis, med fantasi. Kreativt. Ska lyssna.

Eva-Maria sa...

Z:
"Vad jag ville poängtera med det överdrivna inlägget, var att vi människor ofta är misstänksamma mot varandra innan
vi börjar kommunicera med varandra."

Så sant, så sant! Gulligt inlägg också.

Känner dock ofta vid fridshälsningen att det inte alltid är så äkta för dessa personer talar man aldrig mer med sedan och det är just detta jag tänker på när jag hälsar dvs "nu hälsar vi och vi båda vet just nu att vi aldrig kommer att tala med varandra efteråt" och det är konstigt.

Men upplyftande att läsa att det är en mer glädjande sed för andra...

Z sa...

Eva-Maria
Tackar

Visst är det konstigt och stelt när vi människor skakar hand...eller faktiskt så är lite olika umgängesformer stela,
men det beror väl lite på att vi kommit ifrån varandra....kanske är det därför handskakningen och leendet känns falskt...

Men egentligen:
Det mest falska i sammanhanget är nog ändå mina fördomsfulla tankar FÖRE fridshälsningen....

Det påklistrade leendet är mer korrekt än mina tankar om medmänniskorna som står bredvid. Leendet förvandlas ögonblickligen till lättnad :) och då blir det kanske äkta vara av det.

Tobias H sa...

Lite lustigt har det ju blivit ibland när man hamnat bredvid någon som inte är så van att gå i mässan:

- "Kristi frid!"
- "Arne Svensson."

Charlotte Therese sa...

Jag gillar i princip fridshälsningen.

Förutsatt att personen man hälsar på vågar möta ens blick och inte tittar in i ett hörn nånstans.

Och att det inte blir till ett handskakningsmaraton där folk försöker hinna med så många som möjligt, men det hela bara blir hafsigt.

Fast ett lite konstigt inslag är det nog ändå.

Ursprungligen var det väl en fridskyss. De första kristna skakade inte hand med varandra.

Känns mer genuint.

Fast numera skulle väl det vara än mer pinsamt för en del än en svettig handskakning?

(Man får faktiskt ibland torka av händerna innan kommunionen efter att de har blivit alldeles blöta av svettdrypande handskakningar...)

Kanske församlingarna har blivit för stora och anonyma? Så att folk känner sig främmande för varandra - istället för som en stor familj med samme Far.

Störst utmaning är fridshälsningen om man hamnar nära nån som kanske inte gillar en - spännande att se om de kommer att ta i hand eller välja att hälsa på alla andra...

Själv tror jag att en förändring av liturgin till en mindre ordrik ritual skulle göra det lättare att fokusera på mässans mening...

Solo Dios basta...

Tror också att bättre sammanhållning i församlingen skulle förbättra fridshälsningsmomentet.

Typ: fler fester, större gemenskap - att alla blir sedda och uppskattade, särskilt de som är nya och annars lätt hamnar utanför.

Charlotte

Hosanna sa...

Själv gillar jag inte alls. Tycker att det känns stelt och jobbigt...

Z sa...

Tobias H
;) Vid två tillfällen då jag varit riktigt trött, har jag svarat "Tack" istället för "Amen", då prästen räckt fram oblaten, Kristi kropp, till mig. Pinsamt.

Charlotte
;) Tror att fridskyssen spårade ur på sin tid, i Urkyrkan, så de fick ändra till handskakning,
fast jag ser ibland att vissa grupper ger varandra puss på kinden vid fridshälsningen

Hosanna
Om ni har vardags-gudstjänster där du bor, så gissar jag att du föredrar dem:
det är väl främst på söndagsmässan man har fridshälsning?

Sleepaz sa...

Känner igen mig i dina tankar :)

Ibland så kan vissa konstiga tankar verkligen störa mig under Gudstjänsten.
Det är Gud jag vill ha fokus på och inte vad alla andra håller på med.. Men men, man är nyfiken så är man.
Sitta längst fram är att föredra, då kan man inte spana på vad alla har för sig :)

Z sa...

Sleepaz
Att sitta längst fram är en bra idé,
fast funkar inte riktigt om kyrkrummet är byggt så att bänkarna står runt om altaret, dvs så att mässbesökarna hela tiden ser varandra.

Nineve sa...
Den här kommentaren har tagits bort av skribenten.
Z sa...

Nineve:
Aha, du menar det jag skrev här hos Prästflickan?
Kolla kommentaren efter den så ser du att mina intryck kom på skam.

Jag upplevde i början att jag inte fick några svar från dig på bloggen och undrade om jag var hemskt ointressant, :( eller att mina frågor eventuellt upplevdes av dig som oviktiga. Det kändes hårt och lite tufft.
men....det kan ha varit ogrundat.
Jag var då ny i bloggvärlden.

Angående fridshälsningen så kan det vara en bra idé att göra som du säger: dvs att hälsa redan i början

Z sa...

...och om du vill, så tar jag bort den överilade kommentaren från Prästflickans blogg.
(den skrevs trots allt för flera månader sedan, ett annat läge då)

Nineve sa...

Ja gör gärna det.

Men ja jag svarar inte på allt som skrivs till mig....vet nu inte precist vad det är du skrivit....men ofta orkar jag helt enkelt inte om det är frågor/kommentarer jag fått altför många gånger tidigare.

Har också noll koll på vilka bloggar jag varit o kommenterat på, återvänder inte oftast inte för att kolla om det finns ett svar på min komentar.

Z sa...

Nineve
Done!

Hosanna sa...

VI praktiserar inte fridshälsningen i min lilla församling ens om söndagarna men du har rätt i att jag föredrar vardagsmässor. De är så mycket enklare och mer avskalade över lag...

Helena sa...

Här har det gått undan på några dagar. Återvänder ur skrivandets vånda här hemma ;)

Fridshälsningen har ju en bestämd betydelse, vilken om man tänker på den, är ganska värdefull att påminnas om.

Jag tycker verkligen om fridshälsningen. Orden är en direkt välsignelse över människan man möter "Kristi frid!". Vi ger det vi fått vidare till de andra i församlingen. Om det finns människor som inte har frid, är det desto större anledning att önska dem detta. De som man inte kan nå kan man önska frid ändå.

Å andra sidan kan jag ibland vilja helt gå upp i mässan och då kan det bli ett för stort avbrott om man skall gå runt om hälsa på alla runt omkring sig.

Z sa...

Hosanna
Håller med, vardagsmässorna är lite mer meditativa, inte så högstämda, inte så trångt.

Extra jobbig är oftast orgeln på söndagarna, varpå församlingen inte hör sin egen sång, och tar i för kung och fosterland. Låter så skrikigt så jga undrar om det spelar någon roll om även jag sjunger, eller inte.

Däremot är det just mer sång på söndagar överhuvudtaget, och det är ett plus.

Stilla bön på mässan är mycket enklare att få till stånd på vardagen


Helena Välkommen tillbaka :)

Anonym sa...

En av mina allra starkaste upplevelser i gudstjänstsammanhang är just i samband med fridshälsningen! Vid en samling under en EFS-årskonferens, ingen mässa, uppmanades vi att vända oss mot den som satt intill och önska den Guds frid. Jag såg åt vänster, där satt en vilt främmande människa som, strålande, räckte fram sin hand och sa "Guds frid". Det som hände går inte att beskriva men det var en så enormt stark upplevelse att jag föll i gråt.
Jo, efter det tycker jag ännu mer om fridshälsningen i mässan! En av mina farhågor, som jag får snegla mig om flera gånger för att klargöra, är att jag ska sitta så avigt till att jag blir utan fridshälsning.
Sigrid L

Z sa...

Sigrid L Välkommen

Sleepaz sa...

Z: skrev
"Att sitta längst fram är en bra idé,
fast funkar inte riktigt om kyrkrummet är byggt så att bänkarna står runt om altaret, dvs så att mässbesökarna hela tiden ser varandra"

Då blir det svårare förstås. Du får fokusera på Gud :)

Har du föresten sett debatt filmen än?

Ps: Såg att min blogg blivit lagd till din lista :p *nice*

Z sa...

Sleepaz:
Ang debattfilmen: Har ännu inte haft möjlighet. Får ta det till helgen.

Ang. länkningen:
ja, jag fick ju ge mig, när jag såg toppeninläggen!

Skicka en kommentar

Sjung ut