29 jan. 2009

Ett universellt tungomål och en kopp kaffe, tack

Igår eftermiddag råkade jag på en äldre herre som jag känner lite flyktigt, men han är alltså urtrevlig, så mycket har jag förstått. Vi tog en kort fika. Pga min idétorka dristade jag mig till att fråga honom om han möjligen hade något förslag till blogginlägg....vad ska jag skriva om till mina läsare, något filosofiskt?....om astronomi...? (hans huvudfält)

Han tyckte att jag skulle ställa er en fråga om kommunikationen i universum. Visst lät det lite ...out there...men å andra sidan är ju rymden....just.... out there:

Vilket tror ni är det universella språket?

Matematik, logik, primtal, ljusets absoluta hastighet, naturkonstanterna,
alla fotoners samhörighet,
böner, musik...något annat?

You name it




Photo attribution: http://commons.wikimedia.org/wiki/File:Satellite_dish_(Television).jpg

24 jan. 2009

Guds godhets rikedom

När man debatterar med religionskritiker, kommer ofta frågan om världens lidande upp (det sk teodicéproblemet), en fråga som är svår att svara på.
"Hur märker man av Guds godhet?" är en vanlig kommentar.

Ett av de stora svaren en kristen kan ge, handlar om att Jesus, som är utan synd, sonade våra synder, led för vår skull, gav sitt liv för oss.
Han hade, och har....medlidande med sina vänner, människorna.




Uppdatering: Ser att bloggaren Sleepaz nyligen funderat kring Jesu lidande

17 jan. 2009

Glädje, måttfullhet & självupptagenhet


I mitt förra inlägg skrev jag (eller, rättare sagt: Thomas Merton), om lidandet.

Fick inspiration från detta till att behandla motsatsen: glädjen.
Ofta får man höra att människor upplever att deras glädje väcker avundsjuka, men ju äldre man blir, desto mer förstår man att detta inte är hela sanningen. Visst väcker glädje och självförtroende avundsjuka,

men något som även händer, är att den glädjefyllda, kanske t o m euforiska, personen själv också blir lite oförstående inför sin omgivning. T ex ett passionerat kärlekspar, där parterna fullständigt gått upp i varandra, så att säga, till den grad att de glömt andra människors situation och världens lidande.

Hur manifesterar man glädje och lycka på ett balanserat sätt? Alltså utan att glömma omvärlden.
Har ni några tips?

12 jan. 2009

Undvika lidandet

"The truth that many people never understand, until it is too late,
is that the more you try to avoid suffering the more you suffer because smaller and more insignificant things begin to torture you in proportion to your fear of being hurt. "

Thomas Merton

Dessa visa men skrämmande ord är naturligtvis alltid aktuella, och den sista raden låter nästan klämkäck,
men den lurar inte mig,
utan som jag ser det, avslöjar den mer än bara vishet,
nämligen författarens egna erfarenheter, och kamp mot sig själv, att länge försöka vara vanlig trots att det inte alls var hans natur/kallelse.

Han talar nog om det stora tålamod han behövde i sitt liv.

7 jan. 2009

......hhhhhhh......

Att ännu inte ha fått kommentars-inmatningen reparerad känns......intressant.

Medan jag muttrar på kan ni väl kolla in ett kommentarsfält som funkar, med besked:

Zoltan diskuterar tålmodigt:
http://yrvaken.wordpress.com/2008/12/26/underdog/


Uppdatering 9 januari: Blogger har reparerat skadan :)

3 jan. 2009

...it would look good on your resumé, but not on mine.....

Vad sägs om att börja året med lite gnäll?
Tänkte ta upp en liten spaning jag haft angående starke religionskritikern Richard Dawkins.
Kanske är detaljerna och namnen nedan inte helt korrekta, men det spelar inte så stor roll för sammanhanget, ni får väl rätta mig.

Kristne filosofen William Craig ska visst ha bett Dawkins om en debatt för några år sedan, men då blivit nekad med hänvisningen: "It would look good on your resumé but not on mine", dvs det skulle öka på Craigs meriter, men inte på Dawkins'.
Jag förstår innebörden: Om man framför kristna ståndpunkter i den allmänna intellektuella debatten, så får de intellektuellt erkännande.

Min spaning är följande: jag har sett en del Dawkins-program på bl a Kunskapskanalen, där han intervjuar och debatterar med diverse lunatics/"särlingar" som använder ordet Gud, till höger och vänster, 6000-års-kreationister, fundamentalister i Mellanöstern, galna predikanter i USA, etc...

Att ha tv-sända samtal med dessa var visst inga problem för Dawkins. Det såg inte illa ut på hans resumé-lista, tänker han säkert.
Vad som ser illa ut är att han i sina kristendomskritiska program inte tar med en utlovad dialog med filosofen Alister McGrath, samt andra intellektuella kristna: Det får Dawkins att i mina ögon framstå som någon som är rädd att visa upp intellektuella religiösa i tv: Det skulle inte ge så mycket vatten på hans egen kvarn.

Intervjuer av Aftonbladet-typ är nog mer Dawkins' melodi?