26 apr. 2010

Han visar att han är seriös

Nu kanske vi sitter och undrar kring biskop Anders Arborelius' dagsfärska uttalande om att han är beredd att avgå, ifall den interna utredningen visar att Stockholms katolska stifts ledning misskött fallet med de två systrar som (den ene systern) flera gånger påtalat för vårt stift - bl a senast för 5-7 år sedan, att de blivit utsatta för sexuella trakasserier under nästan hela sin uppväxt, av en präst (som numera bor utomlands). Biskopen kände sig kring denna tid, 2003, bunden av tystnadsplikt gentemot flickornas mor, vilken han hade själavårdande samtal med, så fallet utreddes kanske inte riktigt. Kvinnan säger, om jag läst rätt i en artikel, att hon som svar på ett kontaktförsök med kyrkans ledning, hade fått tips om att kontakta en terapeut istället.

Att han är beredd att avgå tyder enligt min bedömning på att han insett en del av glömda och ifrågasatta offers (för mobbning, sexuella övergrepp, etc...) problematik här i livet:

* Förövaren själv och de som eventuellt på olika sätt blundat/hållit honom om ryggen, har äran och ämbetet kvar som om ingenting hade hänt, allt det sociala, intressanta middagar, evenemang, glada tillrop från och kärlek från 'skocken' (kanske i hemlighet t o m har utsatt fler personer för övergrepp), medan offret, som nästan ingen känner/har relation till, blir ifrågasatt.

Det är nog detta skeva förhållande som biskop Anders försöker försona; jag kan tänka mig att det inte hjälper psykologiskt för offret om det endast får en offentlig ursäkt från kyrkans svenska stift: Hela det för människan typiska mönstret med att automatiskt stödja den populäre misstänkte (i form av att han inte för någon social påföljd, inte hamnar det minsta i kylan; detta är verkligen inget mönster som i så fall är exklusivt för kyrkan, utan det gäller förmodligen de flesta organisationer och samhällen) och ofta misstro den okända anklagande gräsroten, behöver ändras på. Iom att han visat denna öppenhet och förståelse för vad försoning innebär, så hoppas jag att utredningen får ett sådant resultat, att biskopen anser sig kunna sitta kvar och inte säga upp sig. Samt att offret ifråga fortfarande får upprättelse.


mvh
/z


Dagen, DN, DN, HD, Signumbloggen, (skulle vilja be Twingly.se om överseende ifall ni fått två eller tre pingar, pga att jag inte förstod att den första gått igenom)

3 kommentarer:

Stefan Herczfeld sa...

Du har en viktig poäng i att det för de flesta av oss kan vara svårt att tro vissa om ont, och att man då tar deras parti vid konflikter. Det gör det oerhört angeläget att det finns människor som tar sig an och lyssnar på även de svagaste!

Av artikeln i DN tolkar jag det så att det som skedde var högst olämpligt och djupt kränkande. Däremot är jag inte säker på var en domstol skulle ha sagt om det då det pågick. Jag misstänker att de skulle ha dragit gränsen vid direkt våld och tvång respektive penetration. Det gör att jag inte ser det som ett av dåtiden missat polisärende.

Brandenburg borde ha reagerat, men vid den tiden var det en dam på ca 40 som berättade om något som var ett kvartssekel gammalt. Jag vet att han hade både riktiga och falska anklagelser mot präster, och att han hade svårt att sortera och agera...

År 2003 var damen ca 50 (om hon nu är i 60-årsåldern), och prästen var borta. Jag har en viss förståelse för att man i stiftsledningen inte såg vad man kunde eller skulle göra, förutom att erbjuda, eller hänvisa till, professionell hjälp till den som fortfarande lider.

Varken 1990 eller 2003 tror jag att man hade en tanke på att dessa ärenden skulle hanteras inför publik. Däremot är det bra att man skaffar sig rutiner för att ta hand om dem på ett mindre handfallet sätt.

Z sa...

Ja, fallet låter redan gammalt första gången hon anmälde det, om det var år 1990. Och sedan kan man undra varför hon aldrig polisanmälde händelsen, tog saken i egna händer.

Hursomhelst är det nu för sent att försöka gottgöra henne. Prästen ifråga är, enligt uppgift, pensionerad och visst, det går att avkraga honom, men det är nästan så att man misstänker att fallet är preskiberat. Enda försoningen biskopen kom på var kanske att avgå själv, för hennes skull. Men jag tror någonstans att det kommer att räcka med en något försenad offentlig ursäkt från stiftet.

Stefan Herczfeld sa...

Mitt intryck var att hon är bitter, och att inget kommer att hjälpa.

För prästen däremot kan det bli värre. Han har en del att svara för den dag han drar sitt sista andedrag. Om han inte kan göra något innan dess.

Jag kan tänka mig att man i Rom drar igång en process för att laicisera honom, men om han pensionerades i mitten av 90-talet vid ca 70, bör han vara ca 85 i dag...

När det gäller att döma Biskop Anders kan det vara värt att se till respektive situation och tidpunkt...

Jag har ingen aning om hur påven ställer sig till en abdikation. Jag tror inte att det Anders gjort eller inte gjort är ens i närheten av tillräckligt för ett avsked. Då finns en fråga kvar, och det är om hans allmänna anseende är så anfrätt att han inte har kvar någon auktoritet. Jag ser ingenting som tyder på det.

Skicka en kommentar

Sjung ut