23 maj 2010

Om motivet som allmänt erkänt finns, men som ingen specifik individ får anklagas för.....

....ibland hajar jag till när jag av någon anledning tänker irriterat på en framgångsrik vän, eller kändis. Händer det extra ofta med samma individ kan det vara avundsjuka som ligger bakom. Bland annat. Eller mestadels.  en insikt som (förhoppningsvis) hjälper mig att "tagga ner". Kom att tänka på detta då sångerskan Anna Bergendahl förde det på tal i en intervju:

Faktum är att hon blivit rejält påhoppad i hemstaden Nyköping, särskilt i kommentarer på nätet. Hon viftar bort det mesta och struntar i de elaka kommentarerna.

– Nyköping är en fin stad, men jag har rätt att prata om den avundsjuka som faktiskt finns.

Jag upplever det som att vi i Sverige måste bemöta all kritik och allt ifrågasättande som seriöst, och precis som det står och sägs. Det är absolut tabu att säga till en person att "Så där säger du lite för att du avundas mig" Det förefaller som om egenheten avundsjuka är förträngd.  Som om vi i vår iver att analysera argument och ord och påståenden, försökt definiera bort detta motiv. Mycket annat erkänner vi om oss själva och skrattar lite åt, t o m lögner, men avundsjuka....nej det kan vi inte tillstå (utom möjligen kanske tio år senare: "jo, jag var nog lite avis på den personen")

För några år sedan noterade jag en löpsedel med en jätterubrik: "Jag röstades ut ur [dokusåpa-tävlingen] Robinson för att jag var för snygg"

Den deltagaren blev ordentligt utskrattad i media om jag minns rätt. Men varför, egentligen? Det kan väl mycket väl vara så att en person undanröjs som medtävlare i en tävling pga just avundsjuka?

Fast visst är det så att avund är svårt att påvisa, och extremt få erkänner den just när de upplever känslan, så det är väl en orsak till att man är försiktig med att utdela den spekulationen + att det anses väldigt barnsligt att vara avis, så de flesta vill inte råka ut för att höra detta om sig själv.

Och så är man rädd att råka i onödig konflikt.


Vet ni någon metod för att påvisa avundsjuka? För det är nog viktigt; avundsjuk tjatig kritik är ett svart hål som liksom inte bli mättat av försvar och förklaringar från föremålet för avundsjukan, utan är en riktig energitjuv.

Och har ni någon gång sagt rätt ut till någon extremt nitisk arg kritiker att ni tror att den personen nog är lite avundsjuk på er?


Photo: 'Strix nebulosa', by user: BS Thurner Hof

2 kommentarer:

skogsman sa...

Jag tror du är något på spåren här. När det gäller ifrågasättanden förväntas man ge ett svar, som dessutom ska passa ihop med allt annat i ens personlighet. Jag har dock, så sent som i år, bestämt mig för att svara "Det har jag ingen lust att svara på" när jag inte känner för att svara. En sorts frihet, faktiskt. "Utveckla". "Nej, vill inte!".

Jag tror att en konfrontation kan lösa avundsjuke-problemet. "Nu verkar det som du är avundsjuk på mig". Då måste personen som kastat första stenen försvara sig. En effekt som jag har noterat är att personen då kan sansa sig och tänka igenom, och kanske rentav säga "Ojdå, det var dumt" (har faktiskt hänt mig). Just "verkar" är nog nyckeln här, för då är det ingen anklagelse från klar himmel.

Z sa...

Hej, Skogsman
Jo, där sa' du nog ett sant ord: 'verkar' är viktigt. Annars kan det lätt uppfattas som att den som beskyller en annan för avundsjuka, själv är högmodig och skrytsam.

Skicka en kommentar

Sjung ut