29 jan 2010

Ett kryphål in till himmelriket? Halka in på ett bananskal?

Debattören Filippa är en skojig typ (ofta kan man få skrattkramp av vad hon åstadkommer i författarväg). Ett av hennes alster är dock även lite allvarligt vad gäller livsåskådning och intellekt, med en klar liten pik. Efter många minuter av skrattgråt blev jag tvungen att tänka efter lite. Hennes inlägg börjar så här:

"Jag har möjligen hittat ett kryphål in i himmelriket även åt intellektuellt hederliga människor! Det kan vara för bra för att vara sant, men just nu känns det som ett sensationellt teologiskt rön. Jag tänkte därför höra framförallt med er kristna som redan innan ni dött tror hej vilt, för att se om jag kan ha kommit något revolutionerande på spåren...."

Säg mig, tycker ni att ovanstående ironi innehåller någon form av halmgubbeattackering? Slåss Filippa mot väderkvarnar? Eller säger en hel del kristna att man inte kommer till himlen om man inte tror på Gud?

*slår upp stället där tvivlande lärjungen Tomas ber om att få känna på såren i Jesu hand, efter korset, för att förvissa sig om att han verkligen uppstått från döden, att det verkligen är Jesus som han pratar med* (Joh: 20:24)
Om jag inte får se spikhålen i hans händer och sticka fingret i spikhålen och sticka handen i hans sida tror jag det inte." En vecka senare var lärjungarna samlade igen, och Tomas var med. Då kom Jesus, trots att dörrarna var reglade, och stod mitt ibland dem och sade: "Frid åt er alla." Därefter sade han till Tomas: "Räck hit ditt finger, här är mina händer; räck ut din hand och stick den i min sida. Tvivla inte, utan tro!" Då svarade Tomas: "Min Herre och min Gud." Jesus sade till honom: "Du tror därför att du har sett mig. Saliga de som inte har sett men ändå tror."

Kan tänkas att många tolkar den sista meningen med 'salig' som att andra inte kan bli frälsta, men jag får för mig att det inte är så Jesus menar.

Egentligen ser jag att Filippa även tar upp frågan om huruvida det är intellektuellt hederligt att tro på något man inte "sett direkt", eller kan formulera förnuftiga skäl för (som ateisten går med på), men det får bli överkurs att ta upp det också, för den som kommenterar här nedan.


Ps. lästips: Sleepaz: Frälst genom tro?

25 jan 2010

SMHI glömmer att det gör ont att träffas av små kristaller ("småspik") /kalla mikrovattendroppar

Det har visst blossat upp någon typ av debatt och myt-avfärdande från bestämda meteorologer om att en viss minus-temperatur känns kallare i Skåne än norrut.

SMHI och Pär Holmgren erkänner visserligen att det oftare blåser här nere i samband med kyla, luft som rör på sig tenderar att dra iväg den runt huden uppvärmda luften, men han säger samtidigt att den extra luftfuktighet vi har härnere inte ger nämnvärt större värmeledningsförmåga för luften (värme som leds bort från huden). ...ja, ja...det stämmer säkert

Men jag menar att SMHI hursomhelst missar en viktig aspekt. När man säger att det "känns kallare" i söder så menar man "Det-gör-mer-ont-i-huden" vilket nog beror på att man (ansiktet, händerna) träffas av "småspik" hela tiden, dvs små små små iskristaller eller kalla små små vattendroppar (mer vattenånga/frusna miskroskopiska vattendroppar/iskristaller i luften) som man behöver omvandla till ånga igen, vilket kräver energi. Ju fler kalla droppar/kristaller som träffar huden per sekund, desto jobbigare upplevelse.

Samma temperatur i syd är "mer obehaglig".

Pär H i Aftonbladet, Aftonbladet (läsarna om sina upplevelser), Sydsvenskan,

Scienceforums: Why does wet cold air feel so much colder than dry cold air?


Ps. Marcus S uttrycker liknande fast på ett utförligt sätt, det är svårare för kroppen att värma upp/kyla ner fast material med högt energiinnehåll, än löst/mjukt material som har lågt energiinnehåll. Det kostar energi för kroppen att omvandla det kalla vattnet från vattendroppar till ånga (och från is till vatten). Han tar upp ett analogt exempel med en ugn. Man blir klart mer bränd av att röra vid heta stålgallret än av att röra vid det heta brödet (eller luften) i ugnen.

23 jan 2010

Om att gå emot majoritetens åsikter

David skriver om flockmentalitet och att man kan bli misstänksam om "alla tror samma sak"; man ska vara vaksam mot det som "alla" menar är sant. I många fall är detta nog ett vettigt råd.

Fast jag undrar, lite vid sidan om: Vad tycker ni gäller vid obalans i bildningen, angående vetenskapliga komplicerade teorier? Om en klar majoritet av forskarsamhället anser att teori X stämmer, och man själv inte har någon utbildning eller insatthet inom området ifråga:

Ska man då inte anta denna teori själv, för att/trots att, konsensus håller på den? Bör man säga att man inte vet om man tror att X stämmer? Är det mest hederligt?

Eller borde man anta ståndpunkten X (t ex att rumtiden är krökt) tills vidare, just pga en klar majoritet som är insatta i ämnet hävdar den?


Ps. Som på beställning: Olle Häggström, professor i matematisk statistik, råkar ha skrivit en finfin utredande artikel i vilken han påminner om att ännu bättre än att försöka utreda konsensus, och bland vilken typ av forskare detta råder, är att som oinsatt söka efter vad som publiceras i den vetenskapliga tidskrifts-litteraturen.

20 jan 2010

Bloggvärlden/diskussionsfora vs. katastrofer

Varning: Det här blir lite av ett Svensson-tråkmånsinlägg.

Det har skett en stor förödande jordbävning på Haiti och jag vill förklara lite grann om varför jag som mediaaktör (bloggägare) numera inte brukar beröra sådana ämnen (förutom kanske för att skriva en kort bön för de drabbade, eller en hälsning). Det hela känns nämligen lite kymigt.

En stor del av vårt bloggskrivande här i världen handlar om underhållning, vi vill briljera, vara roliga, humoristiska, intressanta, visa hur duktiga skribenter vi är, ironisera över korkade politiker, korkade myndighetspersoner, korkade filmstjärnor, korkade x, korkade y,....bla bla, berätta om medias dubbelmoral, etc...

...och detta går fint tycker jag, när det handlar om FRAfrågan, om nationalekonomi, om kreationism, om upphovsrätt, skivbolag...tuffa hippa tongångar kryddade med svordomar, man är "ball", "outsider", "kvick"..."har koll på något som politiker borde ha fattat för länge sedan", "Blir hjälteförklarad av våra bloggläsare för att vi skriver så förbenat underhållande och häftigt"....
Let's face it, mycket i bloggvärlden handlar om att det pirrar till av spänning när vi får bekräftelse eller "vinner" en debatt...

Och det är skoj. Men när man kommer till ämnet katastrofer...då går det inte längre för mig...jag skäms för mycket för att skriva något debattinlägg i ämnet Haiti-jordbävningen, använda den som ett slagträ i en diskussion om vem eller vilken grupp som bryr sig mest om de nödställda, om vilken politiker som gjort sämst ifrån sig under hjälparbetet, om vilka charterbolag som fräckt nog har resor till området mitt i stort trauma och svår nöd vägg i vägg...om vilka tokar som sagt elaka saker om haitier....om de dråpliga domedagsprofeterna.


....jag skulle iofs kunna ta upp ämnena, om jag visste att jag gjorde det för att jag verkligen brydde mig om Haitis folk, och inte för att det är ett dramatiskt och tacksamt ämne för tidningar/bloggar etc, där man lätt kan utnyttja katastrofen för att driva igenom en poäng, eller för att få extra många läsare, eller ta chansen att framstå som vass skribent.


Jag skäms för mycket för att debattera om aktuella katastrofer. Jag är inte säker på mina motiv.

Kanske att jag kan göra det några månader efter att de hänt istället.


mvh
/Z


Ps. Detta är inte riktat mot debattörer som känner på sig att de har seriösa avsikter.

Dagen: Märklig polemik i katastrofens spår

18 jan 2010

En fråga till internetdebattörer

Vilka är de sämsta mest dråpliga debattknep ni skådat? Utnötande? Luriga?
Min "favorit" är fenomenet att avsluta varje inlägg/kommentar man gör i replikväxlingen med ett frågetecken, vilket får debattmotståndaren att hela tiden känna sig aningen pressad. En riktig fälla. Ingenting gnager så som ett frågetecken riktat mot en själv.

"Du svarade inte på min fråga" låter i allmänhet oskyldigt, man verkar gå fri från alla möjliga trakasserianklagelser, bara man formulerar det man säger som en fråga. "Är det möjligen så att du....?" En förolämpning som avslutas med en punkt kan man skaka av sig, "ja, tro som du vill, andra läsare kommer att se att du är barnslig", men en förolämpning som avslutas med frågetecken...eller en antydan..."det låter som om du ser människor som maskiner"....blir rejält stressande (oavsett om personen ställt frågan på genomtänkta grunder, eller bara för att "trolla"/provocera ett tag/slänga ur sig saker för att retas)...varför är det så?

ok, egentligen anar jag den psykologiska mekanismen bakom provokationen....man känner sig pressad att svara...annars kan andra läsare börja undra varför man inte svarade på frågan om man är stalinist/nazist/kreationist/inte bryr sig om människor/är militant vegan, etc... "Tystnad...aha...kanske visste frågan var den tog?"....etc....

Hoppas att vi i fortsättningen kan undvika att gå på den lätta, och sluta svara på tramsiga "trolliga" frågor som inte har grund, pga oro för vårt anseende, eller vad det nu kan vara.

7 jan 2010

Begrepps-analys - vad är det man varnar för, egentligen:

Under de senaste månaderna har jag lagt en hel del tid på miljöbloggande på Uppsalainitiativet, tyckt det varit roligt med att pyssla med att ta reda på varför stratosfären kyls, etc... Under tiden som jag varit frånvarande från det personliga bloggandet, har lite begreppsanalys vuxit fram inom mig. Många konflikter innehåller en stor portion onödiga missförstånd pga att man inte är överens om vad orden betyder, eller tar fel, blandar ihop, och de drabbade känner av det mest (och kan kanske inte heller uttrycka vad som känns fel med uttalandena ifråga.

* Många ateistiska debattörer känner sig hårt och orättvist anklagade då ateistiska regimer som beskrivs t ex är Stalins Sovjet eller Franska revolutionens skräckvälde, etc...

"Ateismen är ju ingen politisk riktning!"

Nä, det är så sant. En ateist har i sig ingenting gemensamt med en totalitär regim.

Vad man kritiserar och varnar för är kanske istället religions-bekämpande/religions-intoleranta regimer. Kanske vill man varna bl a Humanisterna (och bl a Richard Dawkins et al) för ett sluttande plan som kan bli fallet ifall man skulle överdriva kontrollen av religiösa.

I början känns det bra, att förbjuda omskärelse av flickor (gärna av pojkar också, för min del), ge barnen rättigheter, minska kvinnoförtryck. Minska tvångsäktenskap. Låter bra, någonting jag gärna hjälper till med.

"Kyrkklockor låter för högt".... också sant ibland. Att inskränka församlingarna att endast ringa i tio minuter på hela veckan låter dock som lite kontrollsamhälle, tycker jag. Liksom att vilja förbjuda privatskolor med religiös prägel. Att ge arbetsgivare fördomar mot kristna så att de inte anställer dem. Att plötsligt okunnigt påstå att kristna inte skulle vara duktiga vetenskapsmän, när t ex Max Planck och James Maxwell, samt Georges Lemaitre var djupt gudstroende, etc...
(detta vet jag alltså inte om Humanisterna sagt, det är inte riktat till dem, utan det är vad jag hört/läst i debatter om religion). Jag har talat med en del personer som inte sagt någonting alls om sin tro på jobbet, av rädsla för att bli petade.
Allt detta slår mot troende medborgares integritet.

Etc. (detaljerna kan diskuteras fram och tillbaka, men man anar säkert att någonstans går det för långt, mer och mer åt Storebror-hållet)

Det är alltså regeringar och samhällssystem som försöker skriva folk på näsan om vad de ska tro och inte tro som kan ge totalitaritetsproblem/risk för angivar-samhälle (gäller såväl religionsbekämpande som t ex katolska/protestantiska regimer i historien som gjort livet svårt för andra läger). Obs. Om man jämför regimer som förbjudit gudstro med dem som förbjudit alla religioner utom en, så verkar de förra ha "aningens" fler avrättade oliktänkande och oliktänkande fängelsekunder.

Naturligtvis inte ateistiska (eller kristna) regeringsmedlemmar eller riksdagsmän i sig.

En sekulär regim är inte samma sak som en trosintolerant.
Trosintoleranta personer är endast en delmängd av ateisterna.



Ps. Beklagar verkligen att Zoltan känner att han behöver lägga ner sitt bloggande, samt att Johan S lagt sitt på is. men men...hoppas man får träffa dem offline snart, vilket är mer äkta vara än nätet.

1 jan 2010

En liten blänkare på decenniets första dag

"Argh, inte nog med att hon inte pallat skriva ett enda inlägg här på sin kristna blogg under minst ett halvår, nu är hon dessutom medlem i Humanisternas blogg! Nä nu!"

Om man tittar i min profil kan man för närvarande se att jag är medlem i Humanistbloggen, men lugn kära läsare,
jag är endast med tillfälligt för att piffa upp dess layout lite grann. Några av Humanisterna och jag är engagerade i samma miljöblogg Uppsalainitiativet (visdom kan komma från alla möjliga föreningar, och i frågan om global uppvärmning råkar dessa herrar och jag vara i högsta grad överens), och jag har genom denna kontakt blivit ombedd att fixa till några rent estetiska detaljer, vilket jag gärna hjälper till med.

Gott nytt år på er allihop (-:

/Z

Uppdatering: För allmän beskådan: en skärmbild av Humanistbloggen i ny version
Bildkälla