Har ni varit med
om någon mystisk person någon gång, som plötsligt drar sig bort från er helt, och ni inte har någon aning om vad som har hänt?
I närheten av jobbet/i anslutning, har jag ofta stött på en trevlig tjej från Iran (utbytesstudent, söker forskartjänst inom astronomi), vi fikade ofta när vi råkade ha fått syn på varandra, och det var några minuters ledig tid, kanske två gånger i veckan, vid kaffeautomaten, samt åt mat vi hade med oss. Talade hela tiden engelska med varandra. Hon berättade ofta att hon var så lycklig över att få träffa en troende människa i Sverige, vilket hon nästan trodde var omöjligt, vi filosoferade kring universum och allt, kring vetenskapliga nya upptäckter, främst inom astronomi och universums eventuella form, kvantmekanik, jag hjälpte henne med ett par statistikuppgifter hon hade, med att snabbt förklara Kolgomorov-Smirnov-test. Med att rita grafer bl a. Hon anmälde ofta att hon ville hälsa på i min kyrkokör, men det har inte blivit av att hon kommit, jag talade med vår kantor om det var ok att en muslim kom, en muslim som inte bär slöja, så det lär inte se kontroversiellt ut i kyrkan. Jag förklarade att hon ville ha ett religiöst ställe att besöka och inte hade känt sig riktigt välkommen ännu i moskén, när hon åkte dit till Malmö. "javisst, inga problem! din väninna är såklart välkommen". Lite genant var det att hon aldrig dök upp eller följde med då det kom till kritan och klockan hade blivit halv sju. Bara några timmar tidigare hade det låtit: "I really don't want to miss your choir tonight! Can i come with you?" Hände säkert tolv-femton gånger under år 2009.
Vi talade ofta om förra årets upplopp i hennes hemland, efter det överraskande parlamentsvalet, om hennes mamma, om persiska språket, vi var två tjejer, en kanadensiska och jag, som ibland satt och tröstade iranskan när det var som mest kris med familjerelationer och ekonomi och allt. Om hon någonsin skulle få träffa någon svensk kille att leva med, etc.
Plötsligt några veckor före jul, slutade hon tala med mig, såg lite uttråkad, irriterad ut när hon såg mig, när jag hälsade, gick förbi, sade hon och hennes sällskap visserligen 'Hi' kort, men det var allt. Jag kände på mig att något var fel, och började rannsaka mig själv. Vad kan jag ha gjort för fel? minns inte att jag någonsin sagt något konstigt till henne och verkligen inte om henne, till andra. Vad gjorde jag för fel? Det hela upplevdes aningen overkligt
Det lite snöpliga är att jag inte har någon rätt att be om en förklaring, vi är inte gamla vänner eller så, så jag har endast skickat en fråga om detta på sms och per epost. kanske har hon fått höra någon missuppfattning om mig? Ringer inte, för hon svarade inte ofta på telefon förr (när jag ringde upp en gång i veckan), så det skulle nog verkligen inte bli något svar nu heller. Går inte heller fram till henne och frågar, dels eftersom hon undviker mig, och dels eftersom jag inte vill vara påhängsen på en person som trots allt är en främling (vi har inte träffats på fritiden någon enda gång hittills trots att vi talat med varandra ett otal gånger under förra året). Dessutom har det framkommit av tidigare samtal att hon inte riktigt vågar säga nej till människor och är mycket känslig för folk som tar upp hennes tid på olika sätt. Väldigt hjärtlig och pratig, men kan kanske egentligen inte ta, om någon annan är det tillbaka, ens lite grann?
Men visst är situationen förvirrande, man undrar ju hur det är med henne också. )-:
Nåväl, jag hoppas i varje fall att hon mår bra av att få bli lämnad helt i fred av mig, ifall hon av någon anledning upplevde mig som för mycket (normalt brukar folk påstå att de hör alldeles för lite från mig). Kanske är det svårt att rakt ut säga till en medmänniska att "Jag har tröttnat lite på dig nu, tyvärr".
Hmm...undrar varför jag reflekterat så pass mycket över den här historien som jag har, trots att jag har andra individer att umgås med i vardagen. Varför ger man oåtkomliga personer med vaga motstridiga meddelanden, en så stor del av sina funderingar, egentligen?
Börjar måndagen med lite varma rekommendationer på Chicago-blues, som annars inte på något vis varit en favoritgenre ("...nämen hörni, ska vi dista dom här gitarrerna ännu mer, så att det blir utomjordiskt skevt?" "Ja, jo, det blir lagom"), men Mike Bloomfield får mig att göra sällsynta undantag. Måste vara rena rock n roll-känslan för en solist att ha en stensäker pianist/organist som kompar henom. Vilken gåva. Bloomfield låter superduper tillsammans med keyboardisten, så pass att jag var tvungen att googla reda på namnet på virtuosen ifråga: Al Kooper. Ska jag lägga på minnet att han heter.
