Kontemplativt klosterliv för män på 2000-talet?
Har funderat på en grej, om nutidens kallelser....
Under 1900-talet blev i allmänhet västvärldens kvinnor rätt så anklagade för att bli mer och mer karriärister, som ville göra sig ett namn (liksom männen) och få titlar.
....men har inte samma sak hänt med männen? Mer och mer rastlösa inför tanken på att vara på samma ställe hela tiden, och förbli okända? I Skåne finns två kontemplativa kloster med "äkta" nunnor. Inga resor någonstans, endast inom klosterområdet gäller, för deras liv. De behöver byggas ut för att nunnorna är så många, och fler strömmar till. Tror de är uppe i över 50 pers tillsammans. Och ett enda* litet - hittills - enmanskloster (men har hört rykten om att de kommer att bli två snart) för munkar...
Säger detta någonting om samtiden? Att det är jätteviktigt i livet att resa runt i världen och bli känd inom något, kanske få hålla föredrag, och att synas?
Eller har jag fått en skev uppfattning om statistiken pga att jag endast tittat på Skånes förhållanden?
* Jag räknar inte in karmelitmunkarnas kloster här, eftersom strängheten i att vara på samma plats inte verkar ens en bråkdel så stor som hos karmelitnunnorna
Med god vilja relaterat: Dagen: Lady Gagas skivbolag signar benediktinnunnor, SvD
Med god vilja relaterat: Dagen: Lady Gagas skivbolag signar benediktinnunnor, SvD