Man blir tvungen att ta itu med sin existens

Jag påstår fortfarande att:

Så fort vi sätter oss vid tangentbordet/pennan och börjar skriva dagbok/blogg, så börjar vi automatiskt fundera kring det som vi lätt förtränger annars under dagens göromål och pladdrande - Gud/existensen -
(När man bloggar är man med sig själv och kan inte komma undan eftertanke och analyser). Oavsett vem vi är.

Så jag är smått glad åt att P1 visst ska ha ateistisk andakt ibland, först var det visst med Christer Sturmark. Dels blir det då rättvist; många är visst icke-religiösa här i Svea konungarike.
Men min andra anledning är:

Jag vet ingen i Sverige som nämnt Gud så ofta de senaste åren, som han.
Christers bloggande och idoga artikelskrivande visar mig att han i högsta grad filosoferar kring detta, varendaste dag.

Även Sturmark verkar alltså påminna oss, och sig själv, om Gud.

....& fortfarande: varför finns något, istället för inget alls?

Gert Gelotte förklarar på ett ypperligt sätt i en GP-krönika "Humanismen som knölpåk", varför humanisten omöjligt kan veta allt bättre än den troende.
Bland annat därför att det finns frågor som varken vi eller ateister har något svar på; detta erkänner väl även den mest aktive humanist:

"Ytterst står vi, troende som otroende, inför samma mysterium: Varför finns något över huvud taget? Varför lever vi? Varför kan vi ställa dessa båda frågor? Varför nöjer vi oss inte med att äta, sova och fortplanta oss?"

Tipset kommer från bloggen Tro&Tänk