Hur ser ni på _små_ bloggar som publicerar ilskna kommentarer, men inte svarar på dem?

Hallå Bloggvärlden! Jag känner inte alltid för att svara på alla möjliga kommentarer, men släpper igenom rätt friskt. Blockerar spam + en enda individs kommentarer (som var obehagliga, av stalker-typ). Har hittills inte fått några andra riktigt grova att spärra, men skulle spärra hot om någon skickade in sådant, etc. Reaktionerna här är ofta skrivna i artig ton och är utförliga.

Däremot får jag ibland arga kommentarer mot t ex kristendomen. Jag släpper igenom dessa i de allra flesta fall, för att visa upp verkligheten: Så här tycker folk. Mina läsare är en rätt så brokig skara och det är så jag vill ha det. Jag frågade ju faktiskt om era synpunkter i inlägget (avslutar ofta inläggen med en fråga). Kan tänka mig att många kristna bloggar har mer filtrering, alternativt att de alltid bemöter kommentarerna i fråga, tar fighten. Men jag känner inte alltid för att försvara min prestige eller min "ära". Denna strategi brukar funka fint om man redan har många kommentatörer, och de arga "drunknar i mängden", men om man bara har ett fåtal?

Om en kommentar är skriven i  uppenbar affekt - oavsett om den gäller religion eller annat i livet - utan någon specifik argumentation, eller är off topic från blogginlägget, så låter jag den ibland bara passera obemött, för andra läsare att eventuellt bemöta, om de känner för det.

* Nu undrar jag: Ser ni/vi läsare lite ner på bloggare som publicerar ilskna kommentarer, och bara låter dem stå obemötta, vänder andra kinden till/vill inte gå in på känslofight? "Hur kan denna bloggare låta sina läsare behandla henne på detta sätt, egentligen?"

Skrämmer arga kommentarer bort läsare från bloggen? Sjunker respekten för en blogg om man ser att vissa av dess läsare är tillåtet argsinta? Och är det i så fall något jag har ansvar för, hur vissa behandlar "mig"?



Ps. En klassiker vad gäller arga utgjutelser, är denna från signatur José Ramirez. Man blir ganska road av känslosamma tillmälen. (-;


Något relaterat: Dilsa Demirbag-Steen om rätten att häda

Har du fått någon att byta åsikt?

Zoltans intressanta inläggsämne, om vidgade vyer, får mig att undra:

Minns du något tillfälle då du fått en vuxen person att byta åsikt, i en, för dig, viktig fråga?

...plötslig tystnad som förvirrar...

Har ni varit med om någon mystisk person någon gång, som plötsligt drar sig bort från er helt, och ni inte har någon aning om vad som har hänt?

I närheten av jobbet/i anslutning, har jag ofta stött på en trevlig tjej från Iran (utbytesstudent, söker forskartjänst inom astronomi), vi fikade ofta när vi råkade ha fått syn på varandra, och det var några minuters ledig tid, kanske två gånger i veckan, vid kaffeautomaten, samt åt mat vi hade med oss. Talade hela tiden engelska med varandra. Hon berättade ofta att hon var så lycklig över att få träffa en troende människa i Sverige, vilket hon nästan trodde var omöjligt, vi filosoferade kring universum och allt, kring vetenskapliga nya upptäckter, främst inom astronomi och universums eventuella form, kvantmekanik, jag hjälpte henne med ett par statistikuppgifter hon hade, med att snabbt förklara Kolgomorov-Smirnov-test. Med att rita grafer bl a. Hon anmälde ofta att hon ville hälsa på i min kyrkokör, men det har inte blivit av att hon kommit, jag talade med vår kantor om det var ok att en muslim kom, en muslim som inte bär slöja, så det lär inte se kontroversiellt ut i kyrkan. Jag förklarade att hon ville ha ett religiöst ställe att besöka och inte hade känt sig riktigt välkommen ännu i moskén, när hon åkte dit till Malmö. "javisst, inga problem! din väninna är såklart välkommen". Lite genant var det att hon aldrig dök upp eller följde med då det kom till kritan och klockan hade blivit halv sju. Bara några timmar tidigare hade det låtit: "I really don't want to miss your choir tonight! Can i come with you?" Hände säkert tolv-femton gånger under år 2009.

Vi talade ofta om förra årets upplopp i hennes hemland, efter det överraskande parlamentsvalet, om hennes mamma, om persiska språket, vi var två tjejer, en kanadensiska och jag, som ibland satt och tröstade iranskan när det var som mest kris med familjerelationer och ekonomi och allt. Om hon någonsin skulle få träffa någon svensk kille att leva med, etc.

Plötsligt några veckor före jul, slutade hon tala med mig, såg lite uttråkad, irriterad ut när hon såg mig, när jag hälsade, gick förbi, sade hon och hennes sällskap visserligen 'Hi' kort, men det var allt. Jag kände på mig att något var fel, och började rannsaka mig själv. Vad kan jag ha gjort för fel? minns inte att jag någonsin sagt något konstigt till henne och verkligen inte om henne, till andra. Vad gjorde jag för fel? Det hela upplevdes aningen overkligt

Det lite snöpliga är att jag inte har någon rätt att be om en förklaring, vi är inte gamla vänner eller så, så jag har endast skickat en fråga om detta på sms och per epost. kanske har hon fått höra någon missuppfattning om mig? Ringer inte, för hon svarade inte ofta på telefon förr (när jag ringde upp en gång i veckan), så det skulle nog verkligen inte bli något svar nu heller. Går inte heller fram till henne och frågar, dels eftersom hon undviker mig, och dels eftersom jag inte vill vara påhängsen på en person som trots allt är en främling (vi har inte träffats på fritiden någon enda gång hittills trots att vi talat med varandra ett otal gånger under förra året). Dessutom har det framkommit av tidigare samtal att hon inte riktigt vågar säga nej till människor och är mycket känslig för folk som tar upp hennes tid på olika sätt. Väldigt hjärtlig och pratig, men kan kanske egentligen inte ta, om någon annan är det tillbaka, ens lite grann?

Men visst är situationen förvirrande, man undrar ju hur det är med henne också. )-:

Nåväl, jag hoppas i varje fall att hon mår bra av att få bli lämnad helt i fred av mig, ifall hon av någon anledning upplevde mig som för mycket (normalt brukar folk påstå att de hör alldeles för lite från mig). Kanske är det svårt att rakt ut säga till en medmänniska att "Jag har tröttnat lite på dig nu, tyvärr".

Hmm...undrar varför jag reflekterat så pass mycket över den här historien som jag har, trots att jag har andra individer att umgås med i vardagen. Varför ger man oåtkomliga personer med vaga motstridiga meddelanden, en så stor del av sina funderingar, egentligen?

"I'm going to Lou's'ana".. - Det här med humor och fattigdom

Satt och tittade och lyssnade på ett underbart youtube-klipp med gamle Lightning Hopkins, i vilket han öste på med sin gitarr-boogie på ett hyfsat enkelt stålsträngat akustiskt instrument

Hopkins: Mojo Hand

så angenäma ackord (speciellt på tiderna 0.17-0.21 resp 1.09 - 1.13), vilken rytm, och ascool sång, i synnerhet när han börjar stroferna.

Under de sista sekunderna ser det ut som om han tappar en tandprotes, vilket fick vänner (och även undertecknad) som bevittnande klippet, att skratta ordentligt, till tårar i vissa fall.

Jag mådde inte riktigt bra av situationen.

Dels så är ju Hopkins hjälten, dels så var han svart i USA, men främst så förknippar jag den äldre blueskulturen med fattigdom och vardagens dråpligheter och umbäranden.

Googlade reda på att killen faktiskt tappade sitt gitarr-plektrum, som han haft i munnen av praktiska skäl, då han inte behövde det under den låten. Lite lättad nu...och smått generad.

Vad tycker ni om att skratta åt den som har...hål på byxorna...fula glasögon...löständer
Är det helt ok i vuxen ålder, under rubriken att man inte ska begränsa sig i onödan, eller skaver det lite?


Ps. Hur går det därute i sommaren?

Föräldrar/vuxna bör uppmana till empati

Jag blir berörd av en insändare i Dagen. Författaren Dag Öhrlund skriver om den skriande bristen på empati, bland olika grupper i samhället,

men han visar inte endast en nattsvart beskrivning av läget (mobbing, hänsynslöshet, våld) utan är hoppfull inför att ämnet etik finns på skolschemat

"Det är bra, ty någonstans på vår resa mot framtiden har en del av självklarheterna försvunnit."

Jag anser att det finns en ännu viktigare komponent, hos föräldrarna. Barn som har föräldrar som visar upp förakt för vissa grupper i samhället, samt inte aktivt uppmanar dem till medkänsla med kamrater och omgivning (och kollar upp emellanåt så att det följs), kommer inte att finna vägen till empati i första taget.

Inget skolschema i världen kan kompensera för det.


Photo: The mill "Vester Mølle" on Ærø Island, Denmark
By User:Erik Christensen Permission: GNU Free Documentation License

Skenande blodtryck i nätdebatter....

.....börjar helt oskyldigt med att man känner att "någon har fel, ute på internet". Jag måste rätta personen, så att inte andra läsare får fel uppfattning om hur saker och ting verkligen förhåller sig! Nu med en gång!

Men när det hettar till och man börjar anklaga varandra(s argument) för att vara knäppa/idiotiska, så sker en liten sak som påminner om speldjävulen, har jag märkt..... man kan kalla fenomenet prestige-trollet. Det kommer smygande....

Den ena parten märker inte att skrupler lyser med sin frånvaro hos den andra, samt att den andra verkar ha hur mycket tid som helst. Ingen syssla på dagarna?

Och så ödslar man onödig tiddeli-tid på denna omogna individ, för man vill inte att h*n får sista ordet inför andra läsare..... men vakna lite här, kära vänner:

Den jobbigaste typen kommer alltid att skriva sista ordet. Inse. Även i en fysikdiskussion på nätet mellan en fysikprofessor och en omogen troublemaker, så kommer troublemakern att 'vinna', det vill säga: fläka upp sista kommentaren, för h*n har förmodligen inget annat för sig.

Ju snabbare man inser detta, och ger den andre sista ordet, desto bättre för en själv: man sparar tid till arbete/studier/familj/livet, samt återfår normalt blodtryck.

En gång för ett år sedan skrev någon
"Ja, men du är ju en idiot som säger...." Jag svarade ungefär
"Vet nu inte vad jag ska säga. Jag blev lite tyst ett tag. Tack för dina synpunkter"
därför att jag omedelbart förstod att häftiga debatter inte var något för mig, inget jag var bra på. Jag är inte kvick nog, inte smart nog, dessutom har jag principer om vilka ord jag använder. Dessa principer och spärrar har uppenbarligen inte motparten.
Dessutom är erfarenheten att påpekar man den andres glåpord, får man "vadå, har jag inte rätt att säga vad jag vill?", och mer maraton-tjafs, tillbaka.

Och det är en grov missuppfattning att anta att troublemakern är av tuffare virke/mer hårdhudad, än man själv är:
skulle h*n inte känna sig sårad/förolämpad, etc, så skulle h*n aldrig använda glåpord, eller vara så energisk med att svara tillbaks hela tiden. Har ni tänkt på det?

Det är skrupler h*n saknar. Inte känslor.

Nästa gång ni tappar tålamodet och känner "system overloaded", pröva med att ge den andre sista ordet, och tänk för er själv "Tja, h*n har nog ändå inget annat att pyssla med i livet än detta bråk"

:)

Ps. Helgardering: Långa intressanta diskussioner är däremot spännande. Lite polemik ska man väl tåla, bara man låter hälsan få leva ifred.


Photo Description: American Pipit / Anthus rubescens På svenska: Hedpiplärka
Author: Wolfgang Wander, Licensing: GNU Free Documentation license,

Vad innebär förlåtelse?

För att få lite rätsida på diskussionerna kring botgöring och kompensation, kan man först fråga sig:

Vad innebär det att 'förlåta någon'? Vad gör man faktiskt då?


Har ni någon bra definition?
Svaret får gärna vara av praktisk art.


Och jag är även nyfiken på icke-kristnas svar



Ps. Dagens bloggtips: Inre bön, där Sleepaz berättar om när han blev frälst

Tidningen Dagen: Om att förlåta en politiker

Avlat, botgöring & två sorters ånger

Ibland försöker jag grubbla fram egna argument för de olika punkterna i katolska kyrkans katekes (KKK). Antar att det är viktigt att göra egna tankeansträngningar och försöka använda eget förnuft och egen känsla, för att få det hela att (obs: tröttsamt modeord följer) landa i en själv.
Med anledning av en diskussion bland Tuves kommentarer, får jag dela med mig lite:

Vad menar Jesus med avlat och botgöring? Jag tänker att de egentligen är ungefär samma sak. En avlat är en boteftergift. Först, ett citat:

* Anders Piltz i Signum: "I Katolska kyrkans katekes heter det sålunda:

”Avlat innebär att det timliga straff som man ådragit sig genom synd som redan har utplånats blir efterskänkt inför Gud” (nr 1471).

Avlaten utvecklades från början ur fornkyrkans botinstitut, där de som begått allvarliga synder – som t.ex. avfall från tron, mord, incest och äktenskapsbrott – brukade åläggas utföra mycket stränga botövningar innan de återupptogs i den kyrkliga gemenskapen. Dessa kyrkliga straff eller botövningar kunde t.ex. bestå av långa pilgrimsfärder, stränga fastor etc.
Avlatens införande under medeltiden innebar ett gradvis mildrande av fornkyrkans stränga botdisciplin.
Istället för att göra en lång pilgrimsfärd kunde man t.ex. förrätta vissa böner i för detta ändamål särskilt utsedda kyrkor. Det var i samband med detta mildrande av den kyrkliga botdisciplinen som man började tala om att man fick ”avlat” för de syndastraff som man ådragit sig."


* Det timliga straff som kyrkan och Piltz talar om, är tiden i skärselden, dvs den tid som krävs för försoning inför Gud, reparationen av det brustna förhållandet.

Om man har svårt att förstå det här med avlat, har man i regel också problem med begreppet botgöring:
"Gud har väl redan förlåtit mina synder så fort jag gjort dem/bett om förlåtelse ?"
"Varför behöva göra något mer när jag redan är förlåten?"

Bra fråga: För våra små synder räcker det att be om förlåtelse.

Men när man blivit förlåten för en stor synd, har man ännu inte upprättat relationen.

Om man gjort en kompis illa, och fått förlåtelse: Ska man inte göra någonting mer då, för att försöka undvika att göra om synden? För att visa att man menar allvar?

* Det finns tydligen två sorters ånger:

1. Den psykiska stressen: "Åh nej, varför gjorde jag så igen?" "Ajaj! Jobbigt! Typiskt mig!"

Känner ni igen det? Jag gör.

2. Den totala förkrosselsen, där man på fullaste allvar lovar att aldrig någonsin göra om denna synd.

Nummer 2. verkar nästan omöjlig, men är tydligen den heligaste formen.


* Alltså:
När prästen delar ut en bot till mig, ser jag det som en beskrivning av vad jag ska tänka på för att inte göra om misstaget gentemot Gud/medmänniskor igen.

Resultatet är minst sagt varierande, men jag är åtminstone intellektuellt medveten om VAD riktig ånger innebär.


Diskutera gärna

photo © MIROSLAV VAJDIĆ for openphoto.net CC: Attribution-ShareAlike

Tillsammans - vad innebär det?

" Och när man möter mysteriet är man tillsammans med renhjärtat enfaldiga, ärliga medelmåttor och forskande snillen. I den enda verkliga demokrati som existerar – kommunionbänkens och nattvardsbordets – står den utvecklingsstörde vid sidan av universalsnillet i den enda jämlikhet som finns i vår värld: det lika värdet inför nådens herre."

Sten Söderberg



Berätta gärna om när ni senast kände äkta gemenskap

photo © Nihat Halici for openphoto.net CC: NonCommercial-ShareAlike

Var klämmer skon när vi skriver dessa arga lappar?

Tänkte försöka reflektera lite. Läste om den roliga bloggen Arga lappen. Har förut tittat på den en del och fått mig härliga skratt, ofta till tårar (så är det när man är lättroad). I SvD-intervjun konstaterar upphovsmannen Mikael Sellin att tvättstugan är vår utan konkurrens största konflikt-zon
(vem har låtit bli att städa efter sig?,
vem glömde en hop kläder i tvättmaskinen?,
vem tvättar på andras tid?,
vem stoppade in en tjock indisk matta i maskinen och sabbade den,
eller gympaskor,
så att 4-barnsfamiljen hindras från att tvätta sin enorma klädhög?
vem stal mina kläder?,
vem fick med sig min skjorta av misstag?..... etc....).

Jag tror jag snappat upp några orsaker till detta; genast när vi slutat grundskolan/gymnasiet, börjar vi bygga upp vår egen värld. Vi slipper helst vara tillsammans med människor som "inte alls är på samma våglängd", som det så fint heter. Vi börjar umgås i de grupper vi själva väljer. I största möjliga mån.

* En gemensam tvättstuga är, tillsammans med pendelbussen, ofta den sista påminnelsen om att samhällets invånare inte är precis som vi själva vill att de ska vara.

* Dessutom påminner den om att vi alla har smutstvätt: på ett sätt är vi alltså lika dem vi så gärna vill fjärma oss från: de som "ju inte är lika väluppfostrade, minst sagt" etc....

Tyvärr har det, enligt rapporter, även skett riktiga våldsbrott och handgemäng i tvättstugor.

Och vi tappar tålamodet. Man orkar - och vågar - inte knacka på och tala grannen ifråga tillrätta. Eller hur?
DESSUTOM har man dåligt samvete inför att göra sådant.

"Dåligt samvete? Varför har man dåligt samvete?"

* Jo: Därför att man då endast talat med grannen i utskällningsärende, och kanske aldrig någonsin om vädret, eller annat trevligt. Det får bli nedtecknade ord istället.

Vi skäms lite när vi skriver dem, lapparna.... ;)


Eller är jag helt ute och cyklar nu?



Fler roliga lappar på Passive-aggressive Notes: passiveaggressivenotes.com

Photo source: http://thefilter.blogs.com License: some rights reserved

stoppa pressarna

....Johan S har visst slutat blogga efter ett år och två dagar. Synd, very synd indeed; med sin trevliga, vänskapliga attityd är han en av fyra som inspirerat undertecknad till att själv börja skriva. Men han kanske tar upp bloggen igen till hösten.
Bra jobbat med ekumeniken, Johan!

Med samma resonemang kan en annan alltså fundera på att lägga av i april månad. ;) Bloggandet tar tid, och jag har själv fått dra ner på frekvensen, till hälften. I nödfall kan man istället börja med Onsdagsbloggen, ett inlägg i veckan.
Hoppas vi andra kan upprätthålla kontakten med Johan genom mail, eller på Konvertitt-bloggen. Samt att han och hans fru snart får träffa ett gäng bloggvänner varje söndag på högmässan i sin nya hemort.


Ps. De andra tre inspiratörerna för ett år sedan, var:
Anders Rasmussen - mysig design, fina bilder, en vänlig ateist att fajtas med!,
Nihonshu - mycket provokation, innehållsrikt, här ska argumenteras och pennfajtas! samt
Karin Långström-Vinge - okonstlad, vänlig, friskt humör, men orädd för sina kommentatörer, behandlar dem inte som porslinsdockor, daltar inte (för hon anar nog att hon ändå är mycket trevligare än de flesta bloggare)

Anekdot från helgen

De flesta präster i katolska församlingar i Sverige, kommer naturligen från utlandet. Detta pga att man i Sverige inte har fått lov att vara katolik särskilt länge. Det finns naturligtvis en hel del svenskättade präster, men än så länge importeras många från Polen, Latinamerika, Tyskland, Filippinerna, etc...Detta möjliggör även gudstjänster på de olika språken, för dem som önskar. Eftersom polackerna är i majoritet, har man på stora orter mässa på polska flera gånger per månad.
Högmässan firas dock alltid på svenska, och i vissa församlingar med inslag av latin. Även vardagens kvällsmässor körs helt på svenska.

Endast ett fåtal präster i Sverige har ungerskt ursprung, och därför blir det i mån av tid, frivillighet och budget, som de ibland istället flygs hit till Skåne (bl a mha lågprisflygbolaget Wizz air).

Själv tänker jag på svenska, osv, och känner inte det direkta behovet av mässor på ungerska, MEN jag har lyckats se bortom mig själv (amazing, äntligen) i denna fråga, och förstått att det till största del handlar om de ÄLDRE församlingsmedlemmarna, som gärna biktar sig på sitt hemspråk, samt gråter av glädje då de hör psalmerna från barndomen. Bl a mormor, då hon lyckas hälsa på i Sverige.
Därför svarade jag ja på frågan om jag ville vara samordnare för gruppen.

På lördagen 2 februari, skulle en av dessa mässor äga rum.

Vi har en hypernervig temperamentsfull kyrkoherde, (men hans predikningar är fantastiska!) och eftersom vi blivit lovade att få fira gudstjänsterna så ofta som en gång i månaden, ville jag verkligen inte göra något fel.
Vid ett tidigare tillfälle anmälde vi mässan två veckor i förväg istället för tre/fyra, och då exploderade vår kh: "Denna gruppen är den slarvigaste som finns. Det blir inga fler ungerska mässor!"

Vi fick vänta på att han skulle glömma bort detta och ändra sig. Alla försökte låtsas som om ingenting hade hänt.

* I fredags skulle jag hämta nycklarna till kyrkan inför lördagen, men ajajaj, detta glömde jag helt bort, av trötthet, (my bad).

Jag hade haft en lång fredag,
hade just fått uppgifter av en professor om vilka kurser som skulle läsas,
för att inte få ett nytt nej till sommaren, då jag åter ska söka forskartjänst, dessutom en del telefonsamtal, lite jobb, etc. Och så hade jag feber och ont överallt. Trist.

Kunde knappt sova på natten mellan fredag och lördag: "Nej, nu kommer vår padre att förbjuda oss att ha mässor på ungerska och de gamla tanterna kommer bli så ledsna, så ledsna! Suck"
Nästa dag fick jag ett tips från Doktorn: "Men låt honom i så fall säga detta, och ta det som ett svar. Förr eller senare kanske kyrkoherden inser att det var fel beslut, och tar tillbaka det."

Just det, tänkte jag. Jag får ta det svar jag får. Bad lite böner på natten.

På morgonen visade det sig att ingen behövde väcka någon kyrkoherde, Skönt. Det var nämligen dekanatsmöte i församlingssalen (hade ett vagt minne av att det skulle vara så) och dessa funktionärer släppte in oss. Thanks, ladies!

Vi försökte ordna med ljussättning, mikrofoner, sakristian, psalmböcker etc, så tyst och snabbt som möjligt.

Mässan gick bra; denne präst sjöng fint och bestämt. Hjälpte oss att hänga med. Han anade de flesta besökarnas rostiga och knaggliga ungerska. Predikade extremt länge, dock..... De gamla tanterna och farbröderna blev glada, de grät en skvätt. Vi firade dessutom Kyndelsmässodagen.

Vi visste att vi av hänsyn till mötet, inte kunde ha kyrkkaffe. Nåja, nästa gång.

När mässan var slut kom plötsligt kyrkoherden ut och tackade oss. "Hoppas det gick bra för er" "Du skötte dig så väl, Z" (en stor sten ramlade av axlarna, då jag hörde detta)

"Ursäkta, fader XX för att jag var så glömsk igår, att jag inte kom och hämtade kyrkans nycklar!"
"Jaså, ingen fara; när jag inte såg dig, antog jag att du fått reda på att folket från dekanatsmötet skulle släppa in. Jag låser nu dörrarna efter er, så det behöver ni inte tänka på. Krya på dig, förresten."

Ser man på, här hade jag gått omkring och oroat mig i onödan. Han var ju sjysst! Typiskt......

Image source: http://www.freefoto.com/

Ps. Ett av de sju svaren på Alephs utmaning är alltså: Jag ber ständigt om ursäkt för allt möjligt, många gånger per dag. Tröttsamt.

Doppräst tappar humöret - med rätta?

Kommer inte på något att skriva om..... jo, intressanta ämnen finns alltid, men jag vet inte riktigt hur jag ska formulera mig idag..... botaniserar som vanligt på de olika tidnings-sajterna för att se om jag kan länka och genom Twingly öka mitt besöksantal (fast mitt ena nyårslöfte handlar om att inte koncentrera mig på denna statistik)....

Fastnade för notisen om prästen som skällde ut dopgästerna för att de fotograferade under dopceremonin, fastän han tidigare sagt åt dem att låta bli....ok......Han kan ju ha rätt i sak, fastän han är skränig till sättet.
Någon av gästerna uttryckte sig så här:
"Ceremonin hölls ju för barnets och familjens skull, inte för prästens"

Vad tycker ni om detta?


Ps. jag fortsätter under veckan att be för bloggarna, så ni är välkomna med fler intentioner

Photo source: http://www.holy-spirit-church.com/

erfarenhet av Nåden

Folk brukar understryka att:

...en riktig vän ska man minsann kunna lita på!
....han/hon ska definitivt vara bra på att passa tider!
......personen ifråga ska aldrig svika eller glömma ett löfte!

......mest utslitna harangen: "man ska kunna höras per telefon mitt i natten efter tio år och kunna prata som om det var igår senast!"

......Man ska kunna avtala tid och avboka senast minst tre dagar i förväg, för att inte förspilla den andres tid.....
........Har man lovat så har man lovat etc etc etc

Dessa regler låter helt rätt i allmänhet, men:
Ovanstående tankar gör ofta att jag får magsår inför att bestämma möten. ;)

Därför var det så oväntat befriande efter det att jag, med en klump i halsen, en timme före festen, skulle ringa min väninna Anna för att meddela att vi inte kunde komma till hennes födelsekalas på en av mellandagarna. Vi var så upptagna hela månaden, att vi hade glömt bort att det just handlade om den kvällen. Pojkvännen svarade, och eftersom han är lika reko och snäll som hon, sade han bara: "Oj, nähä, kommer sakna er i kväll, Z, hoppas vi ses mycket snart"
Jag skickade henne ett ynka grattis-sms under kvällen, varpå hon svarade med ett urgulligt retur-meddelande

......vilken lättnad jag kände...en glimt av Nåd

.

.

.

Länkar till detta inlägg:

Nåden (En västernärkings bekännelser)

Syndrom och trevlighet (med quiz & visdomsord)

Liten parentes, och fortsättning på detta inlägg:

Vetenskap och folkbildning, VoF, är visst utsatt för kritik från flera håll, det är inte bara jag som gnäller ;)
I en tråd diskuterar de huruvida en journalist hade rätt, då han/hon i en bisats, kallat föreningen:
"Aspergare Mot Vidskepelse".

De refererade förmodligen till detta berömda syndrom:
"en mindre än genomsnittlig förmåga att läsa av tecken som signalerar hur omgivningen reagerar. T.ex oförmåga att se på någon hur dennes sinnesstämmning är." (skrev en av debattörerna)

Vad jag tror att de ville ta reda på, var, varför folk i allmänhet uppfattar forumet som "buffligt". Kan det vara ett syndrom som många av skribenterna delar?

Bl a länkar en kommentator
till ett quiz där man kan ta reda på
var man själv ligger i "Aspergers syndrom-skalan" (över 150 småfrågor, om jag minns rätt, var det rent av 200? testa bara om ni orkar, på egen risk). Mitt resultat blev:
Aspergerspoäng: 47 av 200
Neurotypiska ("vanliga") poäng: 155 av 200. De menade att jag med stor sannolikhet var sk neurotypisk.

Ok, det verkar alltså inte som om jag skulle ha just aspergers.
Men testet sade inget om andra märkligheter.....;)
Hade de t ex haft ett fobi-prov, hade jag nog fått se en och annan sanning blottas för mig, tyvärr.

Många på forumet avslöjade sina egna resultat. Modigt.

Visst är psykiatri och kunskap om diverse syndrom väldigt viktig när det handlar om samtal och organisation, anyday. För att minska på antalet missförstånd genom att förstå att vi är olika. Visst.

* Men NÅGONSTANS kan det väl ändå spela en stor roll huruvida man besitter en gnutta gammaldags hyfs och ödmjukhet eller inte

......det är nog allmän bufflighet och raljerande som man kan städa bland,
i alla möjliga debattforum, inte bara VoF.
Bättre på empati kan man alltid bli :)

(så, nu ska jag inte tjata mer om detta :) )

picture source

...sms i adventstid....

Fick en tidig julklapp i lördags kväll, i form av ett sms:

"Hej, Z, minns du mig, A, från kyrkan? Iaf, jag minns vad jag kallade dig, och det ångrar jag. jag var mkt arg och sårad, men ingen ska behöva bli kallad för 'svin'. Så jag ber om ursäkt för det. Allt gott. Pax. A"

Det var från en tjej som ett kort tag (år 2004) var tillsammans med en av mina bästa vänner. Hon ville inte att han skulle ha några kvinnliga vänner. De hade häftiga gräl (jag visste inte om det) och hon krävde att han skulle säga upp bekantskapen med mig. Men det blev inte så och hon smällde argt igen dörren och lämnade honom.

Jag fick reda på detta först efteråt och blev bestört. Jag skickade ett brev till henne och berättade att min vän och jag inte behövde ses ensamma mer, bara några gånger om året, då hon själv är med.

Men då blev hon argare och menade att vi säkert skulle ha något hemligt förhållande, och att Gud skulle straffa oss.

Så ledsen jag blev, visste inte vad jag hade gjort. Skrev ett sms och bad om att få tala med henne, men då skrev hon det här med "svin".

Jag hade aldrig förut varit med om att någon varit så ilsken på mig, när jag omöjligen hade gjort henne något illa.

Talade med en diakon, som menade att det är svårt. Han tog upp ett exempel:
Om man skulle titta på en församling en vanlig söndag och kunna rita ut röda trådar mellan dem som hade haft någon sammandrabbning eller djup oenighet emellan sig,
skulle man kunna rita massvis med trådar"

Han tyckte att jag bara kunde agera "korrekt", säga hej om jag såg henne, inte mer. Man kan bara vara så artig det går, vägrar en människa prata med en, får man ta det.

Detta tyngde mig i flera år....
Men jag tänkte att händelsen mest var ett tecken på att man inte kan vara omtyckt av alla, ingen är perfekt. This is earth, not Heaven


....och nu blev jag så glad för sms-et med ursäkten. Det krävde mod att skriva detta efter så lång tid, i'm sure.

Inspirerad av meddelandet tänker jag själv be folk om ursäkt för olika oförrätter från min sida

Nät-troll golvar även nobelpristagare, count on it

....har ännu inte råkat ut för något nättroll här, men i andra delar av bloggosfären, då jag för några månader sedan pennfightades och var i polemik. No news.....Damon Rasti blev ganska ledsen då han efter ett liv av imponerande skolgång, studier, erkännande, hårt jobb, (varav de senaste två decennierna i Svea konungarike) etc, fått en ful rasistisk nät-kommentar. Jag plitade ner det här för att trösta honom:

"Damon, det spelar ingen roll om man är professor, eller ännu mer....;
internet-kommentar-debatten kan man aldrig vinna.

OM man är vis, låter man okvädes-monstren få sista ordet. De har tid för de har oftast inget annat att göra på dagarna.

Man kan vara nobelpristagare och bli kallad 'idiot' i bloggosfären"

Egentligen så trodde jag att de mest kända bloggskribenterna var ordentligt härdade vid det här laget. Antog att det bara var nervige och försynte undertecknad som hade känslor kvar (skojar!) gentemot tillmälen och name-calling

Ps1. Hans blogg är en riktig höjdare

Ps2....var till och med nervös för att skriva detta lilla notis-inlägg "Något nättroll kan ju kommentera, bara för att jag skriver så......" mmm....just det....asplöv var det, jojomen....jämför med folk som vågar vara åklagare trots att ligor spränger deras dörrar....

.

Photo source: www.fotoakuten.se

Analys av två små artiklar - om mobbning

Hej
Jag tänkte bidra med lite erfarenheter, som jag fått från tråkiga tider av utfrysthet i grunskolan. Men det är alltså inte mest synd om just mig. Vem har inte känt sig mobbad/utanför vid något tillfälle i livet? Vi människor har våra mest otrevliga sidor, och därför sker dylikt.

Jag har upptäckt att vissa erfarenheter av lidanden, senare kan visa sig nyttiga. Man blir en känslig radar, läser av sociala spel och förtryck lite snabbare, och kan sätta in åtgärder. Man kan också lättare utröna vilka instinkter och system som ligger bakom ett visst handlande, så att man kan skilja på beteende och person.

* Tänkte idag, i mån av tid, försöka att, enbart genom läsning av två artiklar, ge vissa tips om vad som kan ha hänt i ett fall där en riksdagskvinna för miljöpartiet nu lämnat in avskedsansökan. Hon anser att hon blivit illa bemött och mobbad av partiledningen pga sin starka pacifism. Samt upplevt sig förlöjligad så fort hon framträtt.

Detta kan vara sant, eller bara ett sätt att krångla till saker och ting, skada en organisation, sådana människor finns också. Riksdagskvinnan kanske utelämnar några viktiga detaljer, så jag läser vidare.....

* .....Mikaela Valtersson (mp) svarar direkt i Svd: "Hon [Karla Lopez] har inte klarat sitt riksdagsuppdrag"
Nu är jag mer uppmärksam. Jag förstår att anklagelsen mot miljöpartiet var grov, men Valterssons motanklagelse om att missköta ett riksdagsuppdrag behöver väl OCKSÅ understödjas av argument?

Ok....letar i artkeln....hmmmmmm...
Här är resten av artikeln:

"Mikaela Valtersson uppger att hon kontinuerligt haft samtal med Karla López [den avhoppade], men att detta inte hjälpt.
- Det är alltid tragiskt när det blir så här, när en riksdagsledamot känner att hon inte klarar sitt uppdrag. Men hon har inte bidragit till vårt arbete och för oss som parti blir det ingen större skillnad.
Karla López anser är miljöpartiet är toppstyrt och odemokratiskt - men också det tillbakavisas bestämt av Mikaela Valtersson.
- Jag tycker det är väldigt högt i tak i partiet och jag delar inte hennes bild.
Hon uppger själv försvarsfrågan som skäl till konflikten, hur ser du på det?
- Försvarsfrågan har aldrig varit något problem i riksdagsgruppen. Vi har ställt oss positiva till fredsbevarande insatser, och hon har inte fört fram någon avvikande åsikt, säger Mikaela Valtersson till SvD.se."

* Jag hittar inte riktigt stället där de konkret förklarar vari Karla Lopez misskött sitt arbete. Inga exempel eller återgivningar.

* "Hon har inte framfört någon avvikande åsikt"
Hmmm igen.... har de aldrig hört henne säga någonting om sin hjärtfråga? Känns som att partiledningen är ouppmärksam. Verkar som där finns ett systemfel i organisationen. Detta kan leda till fler fall av utfrysning.

Att säga att en som känt sig utfryst misskött sitt arbete, brukar vara ett snabbt sätt att parera.
Jag känner inte dessa damer, och kan inget om partiledningar,
men jag tror man ska vara försiktig med att anklaga en fd anställd utan att ha "kött på benen" som man faktiskt visar upp.

Vi får se vad som händer......Hur är arbetsförhållandena i riksdagsgrupperna, egentligen?

http://www.dagen.se/dagen/Article.aspx?ID=145131

Härifrån kommer fotot

Skvaller säkert roligt för dem som får "vara med"

Några forskare vid bl a Max Planck-institutet i Tyskland, har med hjälp av en undersökning kommit fram till att skvaller kan vara bra och öka samarbetet på jobbet.

Undertecknad blev genast misstänksam och kollade resonemanget. Undersökningen gick tydligen till så här:

* Studenter fick spela ett spel där samarbete gav delad vinst.

" Deltagarna fick också skriva skvaller om sina medspelare. Andra deltagare kunde sedan läsa skvallret under nästkommande omgångar av spelet.

Deltagarna hade även tillgång till korrekt information om hur generösa medspelarna hade varit under tidigare omgångar. På detta sätt kunde de bilda sig en uppfattning om sina medspelare, både utifrån sakliga fakta och utifrån det skvaller som andra medspelare hade skrivit under tidigare omgångar av spelet. "

* Ja, som det framställs här låter det helt ok med skvaller, (med skvaller menar jag: negativa fördomar, FÖR personlig info utan att man frågat vederbörande, samt ärekränkining, dvs då man berättar något som är ganska irrelevant, kanske sant, men som i vart fall gör ner någons anseende),

men här kommer en enorm felkälla levererad:

* Vakna, kära forskare:
Skvaller bygger på att vissa på arbetsplatsen INTE får tillgång till det.

Många har INGEN "skvaller-allierad" så de får inte del av någon postiv effetkt för samarbetet.

* Skvaller är en sorts kommunikation, och precis som med annan kommunikation så gäller att man LÄR SIG av den.
Den som är utfryst ur skvallergemenskapen kommer att lära sig mindre än de andra i vissa avseenden (i andra avseenden: få mer sinnesro), dvs få tillgång till mindre info.

* En annan skum grej
Ofta pratar man mycket OM en person men hälsar inte ens på honom/henne när hon går förbi.


Jag säger inte att jag aldrig skvallrar, men jag har börjat tänka på vad jag faktiskt säger.....
;)

Vilka hinder folk kommer på hela tiden.......

meeeeeen,
att det ska vara så kinkigt och omöjligt....
att erkänna ett folkmord (på armenier, 1915) ?

Är det för att offren till allra, allra största del var kristna?

Eller vad är problemet?
Varför räknas inte dessa människor?