8 juni 2007

Illern? Ja, den är ett farligt rovdjur!


En anekdot om en uggle-skådning förklädd till en Monthy Python-sketch.


En mörk vårkväll gav man sig ut med ett gäng, bestående av en bibliotekarievän och ca 20 andra fågelskådare.

Själv var jag totalt rudis på det här med skogen i natten - jag kallade Klågerupsområdet utanför Malmö för skog.

Vi var utrustade med en gammal bandspelare med inspelat hoande
för att ha smulan av en chans att skymta en äkta uggla, i alla fall en liten kattuggla.

Vi fick inte ha ficklampor tända; guiden menade att man skrämde djuren och missade att ställa in ögonen på mörkerseende, om man fick för sig något sådant.

Ett litet aber
Till saken hör att ugglor gärna vill vara tysta då de dyker på sin mat, t ex nattsorkar, så de har visst en massa små ljuddämpande dun mellan vingfjädrarna. Dessutom gömmer de sig för hungriga illrar som kan klippa deras ungar. Ok, tänkte jag otåligt, det blir ingen uggleparad i natt.
Guidegubben fick berätta i viskande ton och gestikulera försiktigt.

Vi fick igång bandet med det lagrade hoandet.
........
........

Fick smyga till en ny glänta. Fast rewind.

Satte åter igång lockhoandet. Och nu hörde vi.... en hes, förkyld liten gynnare. Hooo, hrrrroooo Godkänd uggla.

Nästan:
Jag gick fram till en av fruarna, som verkade känna en liten aning distans och ställde en försiktig fråga:
"Tänk om det är några som står i andra änden av skogen, därborta, med en likadan bandspelare?"
"Ja. Vilken idé!" Hon skrockade och skrattade och erkände att det ibland kunde gå väl lång tid mellan fynden. Vi fnittrade viskande tills vi fick ont i magen. Nå't får man ju pyssla med.

Någon av oss undrade: "Finns här illrar och järvar i skogen, tro?"

Guiden spände ögonen i honom och sade: "Illern är en PREDATOR."
En öm tå. Han tog sina hoande vänner på allvar.

Men redogjorde sedan snällt för illrarnas dväljande

Plötsligt tyckte jag mig skymta en svart ugglesiluett och sedan ett hoande från trädet jag upplevt fågeln landa på.

"Ok, nu har jag också sett den" försökte man.

"Jaså? Såg du en? Här?"Vi fick enas om att: av 20 delegater i skogen den natten var det MÖJLIGEN en
(undertecknad, som blev osäker pga grupptrycket) som hade sett ett enda exemplar.


På vägen till bilparkeringen var det en kille som plötsligt tände sin starka ficklampa och flashade mot ett träd: "Titta, en papegoja!"
Jag förstod honom.
Exkursionen hade, för oss nybörjare, varit en ovanlig upplevelse, med mycket tyst väntan och lurpassande.

Obs.
Individen på bilden är anonym och har ingenting med denna artikel att göra.


3 kommentarer:

Johan sa...

Själv såg jag en uggla när jag var ute och cykelorienterade ikväll. Tror det var en hornuggla.

Patricia sa...

I min ungdom fick jag och min mamma syn på en livslevande uggla som satt på ett tak på ett hyreshus.
Järnspikar tänkte vi och stod lääängeeee och tittade på denna uggla, en uggla som satt väldigt stilla. Den satt typ i samma position hela tiden. En pantomim uggla. Efter en lång stund insåg vi att den var uppstoppad...uppstoppad för att skrämma iväg måsar...vilket öde.

Z sa...

Hehe
Ja, även livs levande exemplar kan bete sig på nästan samma sätt: Rejält pömsiga på dagtid.

Tur att de är fluffiga och duniga så man blir charmad

Skicka en kommentar

Sjung ut