21 maj 2008

Tillsammans - vad innebär det?

" Och när man möter mysteriet är man tillsammans med renhjärtat enfaldiga, ärliga medelmåttor och forskande snillen. I den enda verkliga demokrati som existerar – kommunionbänkens och nattvardsbordets – står den utvecklingsstörde vid sidan av universalsnillet i den enda jämlikhet som finns i vår värld: det lika värdet inför nådens herre."

Sten Söderberg



Berätta gärna om när ni senast kände äkta gemenskap

photo © Nihat Halici for openphoto.net CC: NonCommercial-ShareAlike

12 kommentarer:

Rolf sa...

Bristen på kommentarer på detta inlägg i förhållande till föregående är talande. Jag har inte heller ett svar på när jag kände detta. Så frågan vad det innebär är en svårdefinierad känsla som många tror sig uppleva ibland men få kan förklara. Kanske man även kan utrycka det som en känsloyttring av privat karaktär i ett visst sammanhang där man tycker sig få bekräftelse på vem man är och vad man tycker. Men samtidigt en subjektiv känsla som man tror andra känner samtidigt men detta vet man ingenting om utan man antar det eftersom man själv känner det så.

Z sa...

Rolf Välkommen

Jo, provocerande debatt-inlägg får flest kommentarer, det vet vi bloggare alltför väl..... ;) Men visst är det roligt med lite penn-fajtande; man kavlar upp ärmarna:
"Someone is wrong on the internet! I have to answer now!"

Kanske satte jag ribban lite väl högt med citatet om nattvarden och den utvecklingsstörde.

Borde istället frågat:
När kände du dig senast som en del av en varm och välkomnande gemenskap? Inkluderad?
Det kan ju t ex ha varit med familjen i helgen, eller med polarna på jobbet, eller liknande.

Möjligen är kommentarstystnaden ett tecken på att läsarna kontemplerar och begrundar,

eller så känns inläggets fråga helt enkelt klyschig och lite väl vanlig för gemene man.

Charlotte Therese sa...

Z,

För mig tar det i snitt fem minuter att få upp din sida - för det är över 100 små foton som laddas ner varje gång....

Och ska jag lyckas ta mig till kommentarerna får jag räkna med ytterligare ett par minuter innan de öppnas.

Det är en anledning till att jag ransonerar mina kommentarer lite - inte för att det du skriver inte skulle vara intressant - för det är ofta sånt jag själv brukar fundera över.

Jag skulle önska att nattvardsbordet verkligen var den gemenskap som citatet beskriver. Men blir lika illa till mods varje gång jag ser att någon/några av olika skäl stängs ute - och det är ju i varenda mässa.

En sorglig "enhet" och "gemenskap" m.a.o.

Charlotte

Z sa...

Charlotte
Tack för ditt påpekande: Får kolla upp hur jag gör med designen. Bilder vill jag definitivt ha kvar, men jag kan förminska dem, sätt in thumbnails istället för högupplösta, färre bilder, etc...

Ska tänka på saken.
Går det inte att kommentera förrän bilderna laddats upp?

Tack för synpunkerna om nattvarden




Någon annan som vill dela med sig av en gemenskaps-situation?

Charlotte Therese sa...

Z,

Det går inte att göra nånting alls förrän sidan är helt färdigladdad.

Allt låser sig tills bilderna är på plats - så man kan bara läsa de första raderna av det översta inlägget medan man väntar...

Och när det väl går att förflytta sig nedåt för att läsa och svara så tar det en stund innan kommentarerna laddas när man klickar på länken - kanske för att de är i pop-up-form?

Är bilderna uppladdade i bloggen - eller länkar du till dem nånstans på nätet? Det kan spela in om bloggen ska hämta info från många olika håll varje gång den laddas.

Om bilderna är hög- eller lågupplösta har förstås också betydelse.

Är de lågupplösta (0-40 kB) kan man ha mellanstora bilder här och var som laddas snabbt - även om skärpan inte är den bästa om man klickar på bilden för att se den i större format (så brukar jag oftast göra).

Thumbnails är väl bara på ett par (1-4) kB? Så det kan ju vara ett alternativ att ha de flesta bilderna så om man vill ha riktigt många.

Charlotte

Eva-Maria sa...

Senast jag kände verklig gemenskap var när jag förra veckan träffade den arbetsförmedlare som är utsedd av Försäkringskassan för att motivera mig att söka arbete och komma ur min långa sjukskrivning. (Absurd uppgift har han den stackaren!) Varje gång jag träffar denne person uppstår betydelsefull ömsesidig gemenskap trots att den inte egentligen är av privat slag. Vi har pratat om saken och vi båda är överraskade över hur ovanligt bra vi synkar.

Något sådant upplever jag tyvärr aldrig annars (har aldrig hänt!) i privata relationer, inte ens i gamla kärleksrelationer. Märkligt. Tråkigt!

Gemenskap känner jag annars med vissa (oftast döda)författare vars böcker jag läser. Men det kanske handlar om identifikation snarare än gemenskap. Men är det inte snarlikt?

Och den gemenskap som man menar i ett kristet sammanhang handlar inte bara om vad man faktiskt upplever utan den gemenskap som kommer av att man tillhör en familj - församlingen. Som bekant så är man ju inte mindre familjemedlem bara för att man inte trivs så bra i alla syskonens sällskap. Man delar gemenskapen ändå pga släktskap med den gemensamme Fadern.

Men vi syskon är ju rätt så dåliga på att upptäcka, träda i relation till och bekräfta varandra. Därav förlusten av upplevelsen av det gemenskapen ska ge - sammanhang och delaktighet som motgift i en överdrivet individualiserande och egoistisk kultur.

Hosanna sa...

Senast jag kände riktigt stark gemenskap på djupet och inte bara av kärlek och omsorg i allmänhet var när jag förra veckan träffade Tända lärkan helt spontant.
Tända lärkan var då under avtändning och svettades ymnigt men hans kloka ord berörde mig som vanligt på djupet.

Annan djup gemenskap känner jag med en väninna som jag dagligen pratar med över nätet och träffar mer sällan. Men hon är som en del av mig och rör vid ställen jag inte visste att jag hade.

Givetvis känner jag gemenskap med min make men det är på ett helt annat plan. Det är som att det finns en plats som är sparad åt vissa människor, dit bara ett fåtal har tillträde eller kan lyckas tränga sig in.

Det här blev svårt och djupt och kanske ber jag dig ta bort kommentaren senare av feghet...

Z sa...

Eva-Maria

Låter som en befrielse att ha en så bra kontakt professionellt sett (som din handledare) Vilken oas i vardagen.

Apropå gamla författare:
Ibland känner jag stor samhörighet med den/dem som skrivit Psaltaren. Folk hade det kämpigt, även för länge sedan, och vårt filosoferande är alltså inte nytt.


Hosanna

Gissar att "Tända lärkan" ser dig som en livlina.
Han känner nog tacksamhet över gemenskap som andra tar för given, varje dag.

Gôtt att du har en så god nät-väninna och så maken förstås!

Psykbryt - de deprimerades stilikon sa...

Återkommer, har inlägg på gång om detta men kanske inte blir förrän nästa vecka. Längesen förresten. Jag tittar in här ibland men har ibland svårt att komma med feedback på dina inlägg då jag inte alltid kan relatera till religion.

Kram

Z sa...

Psykbryt
Kram tillbaks

Själv har jag svårt att ge kompetenta kommentarer till dina inlägg, speciellt om de handlar om medicin. Men intressant är det!

Sleepaz sa...

Jag har välsignelsen att vara med i en bönegrupp som träffas varje tisdag. Där känner jag en underbar gemenskap varje gång. Jesus är kärnan, då smittar kärleken och glädjen av sig :)

Z sa...

Sleepaz
:)

Skicka en kommentar

Sjung ut