Ville bara ge er hopp

I marginalen har jag haft en viss enkät uppe ett tag nu:

"Har du fått bönesvar, någon gång?"

.

Av 200 som svarat ser det ut som följer:

* Ja, det tror jag nog att jag har: 18 % (36 st?)

* Ja, verkligen!: 46 % (92 st?)

* Ja, det kanske kan tyckas så, men jag tror inte på Gud idag: 2 % (4 st)

* Nej, inte vad jag kommer ihåg: 4 % (7 eller 8 st, beroende på avrundning till hela procent)

* Nej, men jag tror på Gud ändå: 2 % (4 st)

* Nej, och jag tror inte på Gud: 27 % (54 st)


Redan från början förstod man att frågan inte skulle ge något adekvat statistiskt resultat. Jag har emellertid en hel del icke-troende läsare, så svaren blev ändå spridda. Hoppas att många kände sig peppade av frågan, och kan se mer positivt på tillvaron, efter att ha erinrat sig sina välsignelser :)

Intressantaste svarsalternativet var kanske:

"Ja, det kanske kan tyckas så, men jag tror inte på Gud idag"

.

.

Photo: Saxo_Boca1.JPG, By: Lascorz, License: GNU Free Documentation

Avlat, botgöring & två sorters ånger

Ibland försöker jag grubbla fram egna argument för de olika punkterna i katolska kyrkans katekes (KKK). Antar att det är viktigt att göra egna tankeansträngningar och försöka använda eget förnuft och egen känsla, för att få det hela att (obs: tröttsamt modeord följer) landa i en själv.
Med anledning av en diskussion bland Tuves kommentarer, får jag dela med mig lite:

Vad menar Jesus med avlat och botgöring? Jag tänker att de egentligen är ungefär samma sak. En avlat är en boteftergift. Först, ett citat:

* Anders Piltz i Signum: "I Katolska kyrkans katekes heter det sålunda:

”Avlat innebär att det timliga straff som man ådragit sig genom synd som redan har utplånats blir efterskänkt inför Gud” (nr 1471).

Avlaten utvecklades från början ur fornkyrkans botinstitut, där de som begått allvarliga synder – som t.ex. avfall från tron, mord, incest och äktenskapsbrott – brukade åläggas utföra mycket stränga botövningar innan de återupptogs i den kyrkliga gemenskapen. Dessa kyrkliga straff eller botövningar kunde t.ex. bestå av långa pilgrimsfärder, stränga fastor etc.
Avlatens införande under medeltiden innebar ett gradvis mildrande av fornkyrkans stränga botdisciplin.
Istället för att göra en lång pilgrimsfärd kunde man t.ex. förrätta vissa böner i för detta ändamål särskilt utsedda kyrkor. Det var i samband med detta mildrande av den kyrkliga botdisciplinen som man började tala om att man fick ”avlat” för de syndastraff som man ådragit sig."


* Det timliga straff som kyrkan och Piltz talar om, är tiden i skärselden, dvs den tid som krävs för försoning inför Gud, reparationen av det brustna förhållandet.

Om man har svårt att förstå det här med avlat, har man i regel också problem med begreppet botgöring:
"Gud har väl redan förlåtit mina synder så fort jag gjort dem/bett om förlåtelse ?"
"Varför behöva göra något mer när jag redan är förlåten?"

Bra fråga: För våra små synder räcker det att be om förlåtelse.

Men när man blivit förlåten för en stor synd, har man ännu inte upprättat relationen.

Om man gjort en kompis illa, och fått förlåtelse: Ska man inte göra någonting mer då, för att försöka undvika att göra om synden? För att visa att man menar allvar?

* Det finns tydligen två sorters ånger:

1. Den psykiska stressen: "Åh nej, varför gjorde jag så igen?" "Ajaj! Jobbigt! Typiskt mig!"

Känner ni igen det? Jag gör.

2. Den totala förkrosselsen, där man på fullaste allvar lovar att aldrig någonsin göra om denna synd.

Nummer 2. verkar nästan omöjlig, men är tydligen den heligaste formen.


* Alltså:
När prästen delar ut en bot till mig, ser jag det som en beskrivning av vad jag ska tänka på för att inte göra om misstaget gentemot Gud/medmänniskor igen.

Resultatet är minst sagt varierande, men jag är åtminstone intellektuellt medveten om VAD riktig ånger innebär.


Diskutera gärna

photo © MIROSLAV VAJDIĆ for openphoto.net CC: Attribution-ShareAlike

Tillsammans - vad innebär det?

" Och när man möter mysteriet är man tillsammans med renhjärtat enfaldiga, ärliga medelmåttor och forskande snillen. I den enda verkliga demokrati som existerar – kommunionbänkens och nattvardsbordets – står den utvecklingsstörde vid sidan av universalsnillet i den enda jämlikhet som finns i vår värld: det lika värdet inför nådens herre."

Sten Söderberg



Berätta gärna om när ni senast kände äkta gemenskap

photo © Nihat Halici for openphoto.net CC: NonCommercial-ShareAlike

Blir konfys....

....över dessa, som det tycks, motsägelsefulla tankar:
Å ena sidan säger vissa kristendomskritiker, som exempelvis Dawkins:

"Ni troende vill stoppa in en gud i alla skrymslen som naturvetenskapen ännu inte lyckats fylla. Därmed stoppar ni forskningen."
(Vi kristna tror ju t ex att Gud skapat universum)


Å andra sidan hör man följande påstående från exakt samma personer: "Universum har INGEN orsak"


Är inte "Finns ingen orsak" en minst lika stor dogmatisk stopp-skylt som "Gud är orsaken" ?


Ps 1. Någonstans i marginalen/sidebar-en har jag stoppat in en undersökning: "Har du fått bönesvar någon gång?" (max ett svar per läsare, tack) Ps 2: Fortsatta resonemang i Gud och förnuft-debatten samt bland tillhörande kommentarer

SvD Under strecket: Om tvivlets tidevarv
Länk(ar) till detta inlägg: Tommy tycker oooom mig, å ja' vet det é sa-ha-ha-hant (Mackan)

Får väl läsa på först

...nästa inlägg får jag skriva då jag kan bli frisk från förkylning och koncentrera mig ;) Det riktar sig till debattörer om Guds existens.

Jag har nämligen fått tag på en finfin filosofisk essä som handlar om varför man inte alls är skyldig att acceptera spagettimonster/tomtar/Russells tekanna/älvor/tandfen etc
bara för att man tror på Gud. Författarens efternamn börjar på P. Får först läsa igenom artikeln igen, noggrant, innan jag kan vara säker på argumenten som framförs.

Uppdatering 12 feb: Länk till inläggget om Russells tekanna

Teleologi eller blott statistik

Det teleologiska gudsbeviset gör gällande att naturen är så komplext och ändamålsenligt konstruerad att den fordrar en intelligent skapare. Argumentet finns i två huvudversioner: en organismisk variant, vars företrädare debatterar ivrigt mot en darwinism à la Dawkins, samt en kosmisk variant. Här vill jag (Doktorn) reflektera kring den senare och i mina ögon mer intressanta varianten.

Medan det kosmologiska gudsbeviset söker bevisa Guds existens utifrån någon mycket generell empirisk iakttagelse - exempelvis detta att något finns överhuvudtaget - söker den kosmiska varianten av det teleologiska gudsbeviset bevisa Guds existens utifrån mycket specifika empiriska iakttagelser rörande universums lagar, krafter eller initialtillstånd. Argumentet är att universums livsbefrämjande beskaffenhet endast kan förklaras i termer av en intelligent skapares avsikter. För att kunna bedöma detta argument bör vi påminna oss om några mycket specifika faktorer, som till synes är en förutsättning för att mänskligt liv alls ska kunna existera.

I sin utomordentliga bok Summa sex storheter: De grundläggande krafter som styr universum tar astrofysikern (till vänster) Martin Rees upp sex till synes finjusterade storheter, vilka är en förutsättning för mänskligt (och allt annat biologiskt) liv.

En av dessa storheter är ett enormt tal N: 10(36) (tio upphöjt i trettiosex). Detta tal representerar styrkan hos de elektriska krafter som håller samman atomerna delat med tyngdkraften mellan dessa atomer, och det säger att tyngdkraften är 10(36) gånger svagare än den elektriska kraften. Om den hade varit starkare, säg blott 10(30) gånger svagare än den elektriska kraften, hade den uteslutit stabila planetsystem, lett till ett universum i miniatyrstorlek och hämmat möjligheterna till evolution.

En annan storhet, E, uttrycker ett procenttal: 0,7, vilket motsvarar den procentuella andel av sin massa som väteatomer frigör i form av energi när de via fusionsreaktioner omvandlas till heliumatomer. Denna storhet bestämmer i själva verket hur alla grundämnen bildas av väte. Om dess värde hade varit 0,6 hade universum blott varit uppbyggt av väte, och om det hade varit 0,8 hade vatten ej kunnat bildas. Endast värdet E möjliggör en biosfär grundad på kol, vilket är en förutsättning för mänskligt liv.

Ännu en storhet, Ω, är av kosmologisk art och mäter materietätheten i det tidiga universum i förhållande till universums expansionsfart. Om Ω hade överstigit ett visst kritiskt värde 1 (i genomsnitt ca fem atomer per kubikmeter), hade universums utvidgning pga. gravita-tionskraften så småningom hejdats och vänt tillbaka. För att ett universum likt det vi observerar idag skall ha kunnat bildas krävs det att Ω strax efter big bang inte skilde sig från värdet 1 med mer än en biljarddel (en del på tio upphöjt i femton).

Till sist kan vi också nämna matematikern (till vänster) Roger Penroses hisnande tal. Han har beräknat sannolikheten för att ett expanderande universum likt vårt inte i förtid (innan liv har kunnat uppstå) kollapsar i svarta hål till en på 10(10(123)) (tio upphöjt i tio upphöjt i 123).

Det är mot bakgrund av dylika siffror som det teleologiska gudsbevisets kosmiska variant bör förstås. Vi behöver inte Penroses spektakulära uppskattning för att slås av det helt osannolika i att universum av en slump är sådant att biologiskt liv kan uppstå i det. Och om det inte rimligen kan vara en slump, vad återstår då än att förklara det hela med att en högintelligent skapare ligger bakom "de grundläggande krafter som styr universum"?

En som förmodligen inte ser någon annan förklaring är den f.d. ateistiske filosofen (till vänster) Antony Flew, som i en intervju år 2004 förklarade att han numera betraktar sig som teist, och det argument som han särskilt lyfte fram var just det teleologiska: "I think the argument to Intelligent Design [i sin kosmiska variant] is enormously stronger [now] than it was when I first met it."

Martin Rees öppnar dock för en annan förklaring, som varken formuleras i termer av slump eller Gud. Lösningen föreslås vara att betrakta möjligheten av ett multiversum. Om det finns en myriad världar, spekulerar Rees, som tilldelar olika värden till de grundläggande, till synes finjusterade storheterna, är det inget mysterium att någon av dem har tilldelat storheterna just de livsbefrämjande värden som vi kan observera i vårt kosmos. Rees föreslår alltså att det rent statistiskt sett snarast måste finnas ett universum där förutsättningarna är sådana att liv kan uppstå. Detta är nog också det alternativ som de allra flesta kosmologiskt intresserade tänkare ställs inför: antingen antar vi en Skapare, eller så antar vi ett multiversum (eller både och, om vi så önskar). Att hänvisa till slumpen är inte längre ett attraktivt alternativ.

Rees själv hyser multiversumhypotesen blott som en ”aning”, men han tror att den kommer att kunna prövas i framtiden. Om han har rätt i detta, kommer universums finjustering inte längre att ge det teleologiska gudsbeviset samma stöd, men även då skulle nog några av oss fascineras över att det alls finns ett multiversum som är kapabelt att generera ett livsbefrämjande universum likt vårt.

.

.

Blog reactions to this post:

I brist på vegetariskt inlägg (De heligas samfund)

Overkill och utbrändhet

.....jag tror att man kan tröttna på sin tro, religion, politiska klubb, förening, etc av mycket enklare skäl än det som handlar om själva läran, idén eller sakfrågan:
Allotetraploids inlägg berör mig. Han beskriver på ett personligt sätt sin väg ut ur kristendomen, genom att publicera en korrespondens med en gammal kyrk-vän

Jag säger som jag brukar:
.....man kan bli totalt utbränd om man ställer för höga krav, så höga så att man omöjligen kan infria dem själv. Detta gäller både religiösa och icke-religiösa sammanhang, (förklarar för honom i en kommentar).

Han bemöter sin brevväns frågor på ett lugnt sätt.

Länkar till detta inlägg:
Guds närvaro i oss - och överallt (Charlotte-Therese)

Bönhörd

Inatt började vår ytterst rastlöse och förmodligen missbrukande, granne ovanför att spela på sina trummor igen.
Natten till igår stod han och skrek, så man undrade hur länge han skulle orka: i över 40 minuter höll han på. Jag förstår att man vill skrika ut sin ångest, men jag tror inte att han har någon empati med grannar som behöver gå upp tidigt, om man säger. Grannar finns helt enkelt inte för killen.

Så när han började trumma inatt (brukar hålla på i lite mindre än två timmar varje gång, med början omkring kl 03.00), så blev jag nästan rädd. Jag tänkte att knackande i taket inte alltid hjälper och kanske är han våldsam, så jag bad tyst två böner och det skruvades ner till knäpptyst. Omedelbart.

"Mhm" tänker ni, kanske, "folk brukar ju stänga av musiken lite ibland, det är väl inget märkligt med det..." Men denna gången hann han bara precis börja.

You bet!

Suck.....och vad kan jag senare skriva om, som känns lika viktigt?

....gårdagens inlägg fick mig att tänka.....det visade sig vara riktat till mig själv lika mycket som till läsaren; har jag förtröstan och tro, även då jag ser tomheten?

Lärjungen Petrus (Sankte Pär med nycklarna, ni vet) trodde ju på grund av att han såg att graven var tom.
Gud fanns på något sätt i just det övergivna: en övergiven grav
Fantastiskt.

Vet inte vad jag ska säga.

Hur ser ni på Treenigheten?

Kära läsare, med anledning av den senaste tidens debatter har jag en fråga till er.

Den handlar om bilden av Gud. Jag ser på det som katolska kyrkan: Gud är ETT väsen, med tre personer,

Fadern, Sonen och Den Helige Anden.

Dessa tre helt jämställda och alla tre agerar hela tiden lika mycket. Ett stooooort mysterium.

Två ytterligheter:

Gnostiska religioner (icke-kristna), som arianer och Jehovas vittnen, ser inte på Gud som treenig. Jesus är enligt dem en fantastisk person, men de tror inte att han är Gud.

Å andra sidan har vi katolska kyrkan, ortodoxa och lutheraner t ex, där Gud är Treenig, med full jämställdhet inom Gudspersonerna.

Har i bloggosfären också noterat andra varianter, några står någonstans mellan nämnda ytterligheter, med en Gudshierarki. Främst tankar hos vissa frikyrkliga, tror jag.


Kort sagt:


Är nyfiken på er syn på Treenigheten

Tillägg:
Jag fick så många frågor, t ex om bibelcitat att jag publicerar dem här i inlägget också:
Bland annat dessa passager tolkar jag som Guds treenighet:

* 1 Kor 6:1920). "Förstår ni inte att ni är Guds tempel och att Guds ande bor i er? ..."
(Underförstått: I ett tempel bor ju Gud, Anden är alltså Gud)
.
Till sina lärjungar sade Jesus, att: "Den som har sett mig, han har sett Fadern." Joh 14:9


* "Gå ut och gör alla folk till lärjungar, döp dem i Faderns och Sonens och den Helige Andes namn,...." Matt 28:19-20


* På flera ställen säger Jesus "Jag är", förmodligen ordet Jehova. Det är ett ganska spektakulärt uttalande, om man säger så.


* 1 Kor 8:6 brukar ofta hänvisas till av den som inte tror att Jesus är samma väsen som Fadern, men jag tycker att även den visar vad jag menar:

"så har vi dock endast en Gud, Fadern, av vilken allting är till, och en enda Herre: Jesus Kristus, genom vilken allting är och genom vilken vi är"


Även detta sista citat antyder för mig att Fadern och Sonen har samma väsen.



Uppdatering:
Tidningen Dagen har visst en hel serie kring folk som lämnat pingstförsamlingar för att de inte säger sig tro på treenigheten.



Blog reactions to this post:
Diskussionsforum (Celesteskolan)

Ulf Jonsson om Richard Dawkins' argument

"Argumentet mot Guds existens är intressant och förtjänar en seriös diskussion, trots vissa uppenbara svagheter.

En svaghet är att det förutsätter att de
mekanismer som styr den biologiska evolutionen utan vidare kan tillämpas på universums uppkomst, trots att dessa mekanismer uppkommit långt senare."

.
Ulf Jonsson, religionsfilosof, i Under Strecket
.

Man duar Gud....

Tänkte just börja med en artikel om felaktigt engelsk-uttal, men kunde inte låta bli att kommentera denna dn-artikel som berättar om hur känsligt ordet "du" är i Tyskland. Titlarna är livsviktiga ;)

En fransklärare berättade om att för bara ett par decennier sedan fanns barn som niade sina föräldrar och äkta par som niade varandra. I England och USA kommer man undan med "you", oavsett om det är singular eller plural. Skönt. Men titeln får man nog ändå lägga till ibland.

Konstigt nog envisas jag med att titulera mina katolska prästpolare: fader Bengt, pater Ingemar, kanske för att visa respekt för en celibatär. Vet ej.

En av dem markerade skarpt att han vill kallas 'Tomas' och INTE 'fader Tomas'. "Endast Gud är Fader". Men även titulerade präster duas.

Undrar om man i länder utan du-reform (de allra flesta utanför Sverige) har tänkt på det här (bland troende):

Jag duar Gud; det gör man överallt i världen.

Vem är värd mer respekt än så?

Det kanske man kan tänka på nästa gång man känner sig du-kränkt ;)

Photo source: http://www.fws.gov/midwest/

....och allihopa kommer naturligtvis från samma rika del av världen....

Tycker om att debattera med ateister och med andra troende - t ex mer konservativa än jag resp. mer liberala än jag. (I alla fall de trevliga.)
Svd har en artikel om den nya debatten om religionens vara eller ickevara. Om man är icketroende tycker man kanske att tro och religion är en enda stor bluff. Det har jag viss förståelse för. Gud kan inte samtidigt både finnas och inte finnas, så jag förstår att debatten är...hmm.....lite het.

Tack och lov är inte Guds existens motbevisad. Till syvende och sist är det vi troende själva som har bestämt oss för en sanning. Vi tror att kärleken kommer från Honom.

Men när är min tro som allra starkast, då? Vet ej. Är den någonsin jättestark? Hoppas.

Det enda jag känner mig säker på är att tro-känslan är som djupast då jag ber, i synnerhet vid bön om nåd och hjälp i en svår situation.
Ex1. Om jag nästa morgon ska träffa en person jag är nervös inför/i konflikt med/ som är arg på mig. Då släpper jag inte koncentrationen kvällen innan. Jag ber under en längre tid, mer intensivt, mer kontinuerligt än annars. Jag sitter inte och grubblar på ifall Gud existerar (som jag gör när jag mår bra, är mätt, glad, filosoferande, lugn, osv.). Har inte tid. Är då fullt upptagen med rådande situation!
Ex2. Om någon jag tycker om är allvarligt sjuk och ska opereras. Bönen blir mindre sällsynt då och kan hålla på i timmar.

Svenska Dagbladet har satt upp några bilder med Carola Häggkvist, Bo Stömstedt + ett antal herrar som står på motsatt sida i debatten. Rakt motsatt. Jag säger inte att dessa västerlänningar inte har känt på lidande och nöd, som jag och alla andra, men tror de inte att folk från u-länder lever MYCKET tightare än vi, med föräldrarlösa stora barnskaror som får tigga ihop sina pengar, folk i krig som varje morgon undrar om de får återse sina familjer, tortyr pga åsikter, etc etc.?

Kunde inte även dessa personer få uttala sig om Gudstro och om vi ska avskaffa religionsfrihet här i världen eller inte? De som bara har bönen?


Ps. Brasklapp: Det kanske är Svd som helt enkelt har valt att bara sätta in bilder på de amerikanska och västeuropeiska bättre beställda religionskritikerna och att det egentligen finns massor med sådana i Asien och Afrika också. Vet ej.

EDIT: Just Björn Ulvaeus gav mig förut uppfattningen att han visste vad lidande innebär!

Jag antar att han skrivit hela texten till musikalen Kristina från Duvemåla.
En sång hon sjunger i sitt lidande och besvärligheter låter
"Du måste finnas, Du MÅSTE......"

Till gruppen ABBA har han definitivt copyright på alla ord:
"Thank You for the music,
the songs I'm singing...."

Vem är det han tackar?

Jag säger inte att man inte kan tappa tron, ändra åsikter här i livet. Undrar bara varför just Björn så frenetiskt klagar på religion, något som präglar hans egna gamla texter?


Blog reactions to this post:
En ny Hedeniusdebatt? (Allotetraploid)

Materiens mysterium

Att materien existerar, är mystiskt. Så mystiskt, att det förtjänar ett inlägg på bloggen.

Tack Z, för att jag får gästspela på din fina sida!

Låt "materia" stå för allt som har massa/energi. Med hjälp av principen om energins bevarande, som bl.a. säger att energi inte kan nyskapas, kan vi på goda grunder sluta oss till att mängden materia i universum är konstant. Det är dock inte klart huruvida energiprincipen gäller för universum i stort. Saken kompliceras av att universum expanderar. I takt med universums utvidgning töjs den kosmiska bakgrundsstrålningen ut, vilket innebär att den förlorar energi. Å andra sidan ökar gravitationsenergin genom samma utvidgning. Men oavsett om mängden energi i universum är konstant eller ej, måste det alltid ha funnits någon energi, ty ingen materia kan väl bildas utan att någon energi redan är närvarande?

Alltså: det tycks alltid ha funnits materia. Varför? För att det alltid har funnits? Men det är inget svar på frågan, utan blott ett upprepande av det som frågan förutsätter. Givet att man inte vill anta en ickemateriell orsak/skapare till materien, blir svaret "slump" eller "logisk nödvändighet". Båda dessa alternativ är besvärande: det första, just eftersom det inte ger någon förklaring, och det andra, eftersom materien knappast kan vara logiskt nödvändig.

Enda utvägen ur dilemmat blir att anta en ickemateriell orsak till materien. Men då uppstår direkt frågan: Varför fanns/finns detta ting? Om man inte blott vill skjuta upp den existentiellt intressanta frågan ett steg, krävs att det antagna, ickemateriella tinget existerar med nämnda logiska nödvändighet. Hurdant skulle ett sådant ting kunna tänkas vara? Själv känner jag bara till en rimlig möjlighet: Gud, en ickemateriell ande, kapabel att skapa materia ur intet, vars själva väsen inkluderar logiskt nödvändig existens.

Det är inte lätt att förstå detta med logiskt nödvändig existens. Om något sådant inte finns i verkligheten, kan vi blott konstatera att materiens existens är en slump, något som inte kan förklaras. De av oss som tror att det trots allt finns en förklaring, men som inte bara vill skjuta upp den existentiella grundfrågan, har att välja mellan att antingen anse materien själv vara logiskt nödvändig, eller att anta en logiskt nödvändig, ickemateriell orsak till densamma.

Eller har någon ett annat förslag?

Hälsningar Doktorn, som bugar inför den riktige doktorn: Anselm av Canterbury.


Blog reactions to this post:
Vad är en bra definition på liv? (Vetenskapsnytt)
Religion vs Teorin om Allting (Nymodernism - Aleph)

Hur vet man?

Skulle vilja skriva lite om "white man's perspective", som Nihonshu behandlar i sin blogg då han ställer 10 frågor till kristna.
-
Teodicé-problemet (som lyder: "med en god och allsmäktig Gud, varför finns det så mycket tråkigheter i världen?"),
brukar jag ibland försöka besvara med: att vi inte lever i himmelriket, här är det inte fullkomligt och att människan, på något sätt har valt att gå ner från paradiset, hit till världen. "Varför drabbas då de enkla, fattiga länderna mest och inte den dekadenta västvärlden"? är en vanlig fråga från både ateister och troende.
-
Mitt svar är att själva fenomenet orättvisa, är en del av denna ofullkomliga värld.
Men att vi har som uppgift att hjälpa fattiga, hemlösa och sjuka. Varje dag, egentligen (i mån av tid och ork)
Men då får jag motfrågan:
"Så allt handlar alltså om oss? Vite mannens perspektiv, som vanligt? Ska u-länderna lida för att vi ska få en uppgift? Leker Gud med världen?"
Ok, jag vet inte exakt varför det finns lidande, det vore hybris att tro, men jag skulle vilja ställa en motfråga:
-
Att vilja ta bort religion från människors närhet (som vissa organisationer verkar vilja):
Är inte DET vite mannens perspektiv (eller rättare sagt: rika västs perspektiv), så säg?
-
Vem skulle vilja säga till en sjuk och döende att: Sluta be för ett liv efter detta. Det finns ändå inte. Inget hopp till dig!
-
Eller till en mycket fattig familj som inte har några karriärsutsikter, utbildning, boende långt från civilisationen:
Vi vet bäst. Ni ska inte hålla på och be. Det hjälper inte.
-
Om nu vissa svaga, fattiga och sjuka finner tröst och hopp med en viss metod (bön), varför uppmana dem att sluta?
Vi kan inte föreställa oss deras vardag. Vi har det inte så.
-
-
-
Klargörande:
Dessa frågor har jag inte bara fått från Nihonshu, utan från många, inkl. mig själv (egna funderingar).


Blog rections to this post:
Nöd och lidande kring religion (Nihonshu)