En vagt memorerad anekdot

En dominikanbroder berättade för ett tag sedan om klostret i Frankrike som han hade bott i. På kvällarna brukade han klart föredra att ha tyst och lugnt omkring sig, för att kunna be vesper och kompletorium så fokuserat och meditativt som möjligt. Han ville sitta i godan ro och tala med Herren om dagen som gått, arbetet, om gemenskapen med de andra bröderna, samt kunna promenera i trädgården. Han visste dock inte alltid riktigt vad han skulle fokusera speciellt på, kontemplera, och tyckte sig behöva mer och mer tid för att lugna ner sig och komma i rätt stämning. Han viskade ofta bönerna, istället för att sjunga eller läsa upp dem, för att vara så diskret som möjligt.

På andra sidan gården såg han ofta att ljuset var tänt och att en av bröderna talade högljutt, och då och då inbjöd gäster till den delen av huset. Ibland lämnade de klostret precis före kvällsmaten; hur kan man då hinna förbereda sig för aftonbön, undrade vår vän. Emellanåt spelade denne granne på det gemensamma pianot och klinkade på ända till kompletoriet. Det lät en del.

Vår hjälte tyckte också om pianospel men inte på det här sättet.

En dag kom en provinsmästare (eller var det en biskop?) på besök, och då kände vår vän en stor lättnad. Nu skulle han kunna prata med någon som verkligen förstod. Hans egen abbot hade tidigare hållit med honom, men inte tyckt att problemet varit av den angivna.....magnituden.

Samma kväll hade han en glad pratsund på tu man han med denna gästande chef, om ditten och datten, världens tillstånd, politik, filosofi, musik, etc. Brodern såg sin chans och började beklaga sig över sin granne... Mästaren tänkte efter, han hade inte fått uppgifter om andras klagomål, eller ens abbotens:

"Hmm...menar du alltså att det är för mycket ljud som strömmar från rummet i fråga? För mycket ljus? Släcker han lampan för sent? För mycket glädje?

Kanske är det något annat som du egentligen oroar dig över? Att han funnit denna glädje i hjärtat som du själv också skulle vilja ha? Är det möjligen där som skon klämmer?"

Brodern började fundera och tog motvilligt till sig den överraskande reflektionen, men kände sig efteråt lättad, för någonstans inom sig visste han att denne grannbroder omöjligen skulle kunna göra honom nöjd, oavsett tystnad. Det var han själv som behövde bli lycklig i sin vardag, och med sina val.

Skrev ner detta från minnet av en liten liten berättelse; detaljerna stämmer nog ganska dåligt.

Fick inspirationen till inlägget från Johanna G, som skrev om avundsjuka.

photo & copy; MIROSLAV VAJDIĆ for openphoto.net CC:Attribution-ShareAlike