24 okt. 2008

En vagt memorerad anekdot

En dominikanbroder berättade för ett tag sedan om klostret i Frankrike som han hade bott i. På kvällarna brukade han klart föredra att ha tyst och lugnt omkring sig, för att kunna be vesper och kompletorium så fokuserat och meditativt som möjligt. Han ville sitta i godan ro och tala med Herren om dagen som gått, arbetet, om gemenskapen med de andra bröderna, samt kunna promenera i trädgården. Han visste dock inte alltid riktigt vad han skulle fokusera speciellt på, kontemplera, och tyckte sig behöva mer och mer tid för att lugna ner sig och komma i rätt stämning. Han viskade ofta bönerna, istället för att sjunga eller läsa upp dem, för att vara så diskret som möjligt.

På andra sidan gården såg han ofta att ljuset var tänt och att en av bröderna talade högljutt, och då och då inbjöd gäster till den delen av huset. Ibland lämnade de klostret precis före kvällsmaten; hur kan man då hinna förbereda sig för aftonbön, undrade vår vän. Emellanåt spelade denne granne på det gemensamma pianot och klinkade på ända till kompletoriet. Det lät en del.
Vår hjälte tyckte också om pianospel men inte på det här sättet.

En dag kom en provinsmästare (eller var det en biskop?) på besök, och då kände vår vän en stor lättnad. Nu skulle han kunna prata med någon som verkligen förstod. Hans egen abbot hade tidigare hållit med honom, men inte tyckt att problemet varit av den angivna.....magnituden.

Samma kväll hade han en glad pratsund på tu man han med denna gästande chef, om ditten och datten, världens tillstånd, politik, filosofi, musik, etc. Brodern såg sin chans och började beklaga sig över sin granne... Mästaren tänkte efter, han hade inte fått uppgifter om andras klagomål, eller ens abbotens:

"Hmm...menar du alltså att det är för mycket ljud som strömmar från rummet i fråga? För mycket ljus? Släcker han lampan för sent? För mycket glädje?

Kanske är det något annat som du egentligen oroar dig över? Att han funnit denna glädje i hjärtat som du själv också skulle vilja ha? Är det möjligen där som skon klämmer?"

Brodern började fundera och tog motvilligt till sig den överraskande reflektionen, men kände sig efteråt lättad, för någonstans inom sig visste han att denne grannbroder omöjligen skulle kunna göra honom nöjd, oavsett tystnad. Det var han själv som behövde bli lycklig i sin vardag, och med sina val.


Skrev ner detta från minnet av en liten liten berättelse; detaljerna stämmer nog ganska dåligt.

Fick inspirationen till inlägget från Johanna G, som skrev om avundsjuka.

photo & copy; MIROSLAV VAJDIĆ for openphoto.net CC:Attribution-ShareAlike

5 kommentarer:

Charlotte Thérèse sa...

Kan känna igen mig i brodern.

Älskar tystnad - och det är så oerhört sällsynt i den här världen numera.

Gillar inte grannarnas höga dunka-dunka-musik genom väggarna. Bara basnoterna hörs, och får hela lägenheten att vibrera.

Och jag tror inte att man nödvändigtvis måste dra "mästarens" slutsats.

Känner mig inte ett dugg avis på grannarna - unnar dem all glädje i världen - men önskar att de skulle visa något av samma hänsyn som jag försöker visa gentemot dem.

Hur glada skulle de vara ifall jag störde alla omkring mig i samma mån som de gör?

P.S. Det är fortfarande stora problem med att komma in på din blogg, därav de få kommentarerna numera.

Jag får sätta sidan på laddning när jag går och lagar mat. När jag har ätit klart har den äntligen öppnats. Ifall den inte fryser innan dess.

Går jag in på enbart ett inlägg via någon länk (inte hela bloggen) så tar det typ fem minuter innan det går att läsa inlägget - och lika länge innan jag får upp kommentarerna och kan svara.

Bara så du vet...

Anonym sa...

Tankevärd historia i detta Jante landet sverige.

Johanna G sa...

Vilken härlig historia! Den tåls att tänkas länge på :)

Teija sa...

Det är så lätt att se andras fel när det är en själv som har problem. Jag känner igen mig själv i det. Man projicerar sina tillkortakommanden på andra och tror att man själv är så god. Om man erkänner sina brister har man chans till förändring. Något att jobba vidare på för min del.

Z sa...

Charlotte, Sleepaz, johanna G & Teija

tack för att ni gillade historien, som berättades i all hast nästan i en bisats av en fransk broder för
8-9 år sedan. Jag lade till det mesta....för att få det att bli ett helt inlägg.

Igår, söndag, fick jag förresten ett oväntat jobbigt råd då jag hade väntat mig sympati.

En god vän, diakon E hade noterat att jag inte varit på vardagsmässorna på ett tag (vi är ju ett litet gäng som gillar vardagsgudtjänst), vilket jag ofta var förr, så han undrade om jag möjligen blivit sjuk.

"ja, nästan, av att behöva gå så mycket varje dag, när jag kanske slutar jobb och studier kring kl 17, och inte ätit sedan lunch. Jag fick dra ner på mässorna, för att inte få mer ont i benen"

Hade väntat mig responsen "Stackare" men istället blev det:

"men då förstår du, kan jag bara rekommendera en enda sak: öka på den fysiska aktiviteten: jag har gjort 30 situps varje dag i över trettio års tid"

Där ser man. Ett jobbigt bra råd.
;)

Skicka en kommentar

Sjung ut