8 juli 2008

Vad innebär förlåtelse?

För att få lite rätsida på diskussionerna kring botgöring och kompensation, kan man först fråga sig:

Vad innebär det att 'förlåta någon'? Vad gör man faktiskt då?


Har ni någon bra definition?
Svaret får gärna vara av praktisk art.


Och jag är även nyfiken på icke-kristnas svar



Ps. Dagens bloggtips: Inre bön, där Sleepaz berättar om när han blev frälst

Tidningen Dagen: Om att förlåta en politiker

21 kommentarer:

Excelsis sa...

Förlåtelse = att upprätta relation. Allt negativt börjar på noll igen.

Är man fortfarande kränkt, eller inte litar fullt ut, har man inte gått vidare på riktigt, har man ännu inte förlåtit.

Det är också tydligt på vilket fokus man har. Finns det något emellan kan man inte vara här och nu, då kommer de olika kränkningarna färga nuet.

I förlåtelse kan man skåda varandra ansikte mot ansikte.

Doktorn sa...

Excelsis,
Måste verkligen förlåtelse innebära att man fullt ut litar på den som har gjort orätt? För att ta ett riktigt, riktigt drastiskt exempel: Anta att ditt barn mördas av barnvakten. Barnvakten ångrar sig bittert, ber om förlåtelse (och sitter tio år i fängelse). När hon kommer ut frågar hon om hon får sitta barnvakt åt ditt nyfödda barn. Är det verkligen ett tecken på bristfällig förlåtelse om du inte tackar ja?

averater sa...

Jag tror som excelsis. Att förlåta är att helt "glömma" det onda som gjordes mot en.

dvs om ens barnvakt dödade ens barn och man sedan förlåter barvakten ska man inte ha problem att låta den sitta barnvakt igen.

Jag säger inte att det är lätt att förlåta...

Charlotte Therese sa...

Excelsis,

Jag håller i princip med.


Doktorn, Averater,

Mitt svar skulle vara att man inte får vara naiv och utsätta sitt barn för en sådan risk.

Det finns andra barnvakter.

Och det finns återfallsförbrytare.

Det handlar inte om brist på förlåtelse om man vänligt tackar nej i en sådan situation, utan om att vara vis, skydda någon som är värnlös.

Charlotte

Z sa...

Det är precis det här jag menar:

Vi kristna verkar vara oense vad gäller begreppens definitioner (förlåtelse och bot), men möjligen ense i sak.

Excelsis sa...

Doktorn: Relationen är ju inte fullständigt upprättad förrän den är bilateral. En person som mördar ditt barn torde ha en anledning. Är det av galenskap bör man skydda både sitt nästa barn och personen från sin egen galenskap. Är det av rashat etc. och personen i fråga gör bot och bättring så skulle jag säga att det skulle vara själva tecknet på försoning och förlåtelse att man gör det. Men som sagt, inte lätt.

YesBat sa...

Min uppfattning:

Förlåtelse = att ”glömma” eller ”radera” oförrätter. Givetvis minns vi händelsen/oförrätten, men hyser in längre agg mot personen eller ältar händelsen.

Förlåtelse + återupprättelse av relation = försoning. I mellanmänskliga förhållanden kan dessa två separeras, medan de är i det närmaste synonyma i människa-Gud relationen.

Ett personligt exempel: Jag hade en rejäl konflikt med en person för några år sedan. Idag hyser jag inte längre agg mot honom, och jag repeterar inte alla upplevda oförrätter i minnet. Alltså menar jag att jag har förlåtit honom. MEN, under konflikten framkom en del sidor hos både honom och hans fru som gör att jag inte har någon större lust att återupprätta vår forna relation. Alltså har vi inte försonats.

/YesBat

Helena sa...

Z,
förlåtelse är svårt, väldigt svårt då vi som syndiga människor gärna utmålar oss såsom varande (nästintill) skuldfria. Det är väl en av de mest ursprungliga synderna, om man skall tro Bibeln ;)

Jag lutar åt Yesbats definition och gillar främst att han skiljer mellan förlåtelse och försoning.

Jag skulle ändå vilja krångla till det lite grann.
1. Om du förlåter, men inte din motpart kan det vara omöjligt med en relation hur mycket du själv än förlåtit och vill försonas.
2. Det kan finnas så mycket psykiska sår som tar tid att läka, men som inte för den delen har med förlåtandet att göra.

Den dagen man kan älska sina 'fiender' (be för dem i uppriktig vilja att det skall gå dem väl odylikt) så har man förlåtit helt ut.

en annan helena sa...

Jag är inte religiös för fem öre (däremot anser jag mig själv vara andlig) så något kristet perspektiv har jag inte.
Att förlåta är för mig ett val man gör, att förlåta behöver inte betyda att man börjar om på noll (för att hänvisa till exemplet m barnvakten) utan bara att man går vidare. Inte glömmer, men ger relationen en ny chans utifrån var man står just nu.
Att helt och hållet dra ett streck över förlåtna orätter är att vara korkad - jag tror att en av meningarna med livet är att lära sig av sina, och andras, misstag.

Sleepaz sa...

Jag måste be Gud om hjälp att förlåta vissa människor som sårat mig.
Förlåtelse handlar om att se den helhet som Gud ser i oss. Om någon sårar mig så fokuserar jag enbart på den saken som gjorde att jag blev sårad eller arg. Men Gud ger mig vishet att se helheten över personen, han giver mig sin kärlek och då kan man inte annat än förlåta sina medmänniskor. För Jesus förlåter mig för mina synder som jag gör gång på gång.

Liknelsen om den obarmhärtige tjänaren i Matt 18:21-35 tar upp detta bra.

D sa...

Excelsis (Averater)
Du får ursäkta, men din definition anser jag vara antingen fruktansvärt dömande eller också fruktansvärt ogenomtänkt (förhoppningsvis det senare...).

Om någon hugger av min arm så kommer inte armen tillbaka för att jag förlåter, och om någon krossar min förmåga att lita på människor så kommer inte den heller tillbaka för att jag förlåter. Det funkar inte så.

Det är en fasansfull börda att lägga på människor som redan är skadade för livet att dessutom gå och anklaga dem för att inte ha förlåtit! Särskilt som du därmed också påstår att det är deras eget fel att de mår dåligt, det beror ju bara på att de inte förlåtit...

Dessutom blir konsekvensen att bara psykiskt hela och friska människor kan förlåta sådant som betyder något. Var hittar du någon teologisk grund för det?


Och att lämna över sitt barn till en barnvakt som redan mördat en gång, det var nog ungefär det mest ansvarslösa jag någonsin hört! Och då var ändå Doktorn snäll nog att låta barnvakten ångra sig. Förlåtelse skall väl inte bero av om den andre ångrar sig? Så vill ni hävda att förlåtelse kräver "glömska", då måste ni rimligtvis lämna över era kvarvarande barn till barnvakten även om hon INTE ångrat sig...

I konsekvensens namn måste det då vara fel om kristna dagis, skolor etc begär utdrag ut straffregistret före anställning för att slippa pedofiler, Det skulle ju tyda på att man inte var förlåtande. Tvärtom så borde man med er inställning särskilt leta efter sådana sökanden, så att vi kan visa upp hur förlåtande vi är i kyrkan...

Våldtagna kvinnor måste givetvis vara fullt beredda att när som helst träffa sina våldtäktsmän på en enslig plats mitt ute i skogen. Och misshandlade kvinnor får aldrig ens tänka tanken att lämna sina män. Annars har de ju inte förlåtit...

Förlåt mig om jag inte håller med...

Själv tror jag att förlåtelse är som änkans skärv. En torterad flykting som vaknar skrikande av skräck varje natt kan ändå ha förlåtit långt mer än mångmiljonären som nonchalant förlåter tjuven som kraschat hans nya 600.000-kronorsbil.

YesBat, Helena 1&2
Nu börjar vi komma någon vart.

Inte minst det där med att misstag är till för att läras av, inte för att göras om. Valde man på tok fel barnvakt en gång, så är det ju verkligen ingen dygd att göra det en gång till!

Excelsis sa...

Intressant helt klart. Jag kan nog hålla med om att det kan finnas skäl att i vår värld skilja på förlåtelse och försoning där det jag syftar på kanske är mer försoning. Som redan sagts så är det ett och detsamma i förhållande till vår Herre (det är åtminstone svårt för mig att tänka mig att Gud skulle förlåta och sedan inte, naivt och förnuftsvidrigt, ge oss ansvar och uppgift igen). Det är en skillnad för att i denna världen kan man inte vara säker på att motparten önskar eller kan försonas.

Jag har i första hand inte en teologisk motivering till min syn på förlåtelse utan en som grundar sig i min förståelse av relationer. Gudsrelation så väl som mellanmänskliga relationer. Är det sant så skall det dock hålla även för teologiska argument så jag accepterar den typen av argumentation. Jag kommer dock inte i nuläget stapla bibelverser även om det skulle vara möjligt utifrån Johannes och Paulus.

D: en reaktion, bra! Dömande eller ogenomtänkt. Kanske, vi får diskutera oss ned till vad det är. Jag har ingen prestige att förlora i detta så kan jag lära mig något är jag bara glad.

Jag menar att det är något Gudomligt att förlåta. En grundtes för mig är att andlighet och psykologi i många lägen är två sidor av samma mynt. I relationer så laddas objekt upp med positiva och negativa känslor, man tycker saker om dem och de fyller en funktion i ens liv. I konflikten/kränkningen så blir en stark negativ laddning till en person - man hatar, man undviker osv. Denna relation bär man med sig. I fall som du talar om, där man är sårad för livet, tar man med sig kränkningar och kan bära dem in i andra sammanhang långt efter att personen som orsakade kränkningen dött - det är dessutom inte ovanligt att aggressorn är helt omedveten om att man har kränkt. Vad menar jag då är att förlåta? Jo att man laddar ur den negativa relationen så till den grad att den bara är en del av ens historia. Man går vidare, på riktigt. Johan Cullberg kallar det omorienteringsfas. I terapi är det en slutfas på bearbetning, det är integrerat och accepterat, man gör en ny nollpunkt. Ja, jag har en arm, nu får jag leva med det, bitterhet hjälper mig inte. Det är den frihet som jag tror förlåtelsen i sin kärna innebär. Förlåtelsen är således inte kvalitativ utan en process med en början och ett slut. Om det är så att förlåtelse bara handlar om att släcka sitt hat behöver jag ett nytt ord för det som ändå måste vara vårt mål.

Det handlar inte om en anklagelse, men beakta vad som skrivits. Vi är syndare, i varierande grad. Den som kan förlåta är helig (Vem kan förlåta synder utom Gud? Mark 2:7). Denna punkt att vi alla är ofullkomliga och syndare, och att detta som vi lever i inte är allt att hoppas på kan ses som en dom, men det kan också ses som ett evangelium.

I det hypotetiska exemplet med barnflickan så tror jag att det är få av oss som skulle lämna sitt barn en andra gång. Men jag tänker på berättelser från Sydafrika återberättade av Philip Yancey (länk till hans föredrag på min blogg) där under sanningskommissionen en polis(?) hade mördat en kvinnas familj. Kravet för att få gå strafflös var att man mötte den man hade utsatt och berättade hela sanningen. När denna man berättat sanningen, och skämdes som ett djur så säger kvinnan vars familj hade hade blivit mördad att, de hon älskar hade tagits ifrån henne och att hon nu som en förutsättning för mannens frikännande ville att han skulle komma till henne varje vecka och äta middag med henne för att han skulle få lära sig vad kärlek var.

Är en sydafrikansk kvinna kapabel till en sådan förlåtelse, hur stor är då inte Guds förlåtelse, och är vi då kallade till något mindre?

Är vi kapabla? Inte i egen kraft..

Det är inte min ambition att sätt mig på höga hästar och att döma. Ogenomtänkt är det kanske, hjälp mig i så fall :).

Z sa...

Jag anser att det är ytterst viktigt att inte vara långsint, indignerad eller tjurskallig i största allmänhet,
för då lägger man hela "be om förlåtelse"-biten på sina medmänniskor, vilket är fel:

Då glömmer man att leta fel hos sig själv.

Efter era svar så tolkar jag 'förlåta' som att inte längre hysa agg mot en person.

Däremot blir det svårt att till fullo lita på personen igen, innan man fått någon form av konkreta och trovärdiga bevis på att han/hon verkligen vill ändra på sitt beteende.

D sa...

Som av en händelse tycks man ha diskuterat "Skuld, hämnd, FÖRLÅTELSE och försoning" i Almedalen i morse. :-) Ni får leta text- och webbTV-länkar själva på Dagen.se. Mitt bredband går i ultrarapid, när det alls funkar. Igår låg det nere till 22.45.

Excelsis
Trevligt när folk klarar ett "påhopp" utan att gå till angrepp! Återkommer.

Aleph sa...

Ett icke-kristet svar: Folk som felat bör bara förlåtas när de inser sitt fel och drar lärdom av det. De som inte klarar av detta kan man i alla fall försonas med, ifall de inte begått en alldeles för stor dumhet (då återstår antingen att fortsätta söka upprättelse eller helt bryta all kontakt med den personen). Försoning kan väl betraktas som en mindre form av förlåtelse, där man accepterar en persons fel och brister och håller lämplig distans till personen.

Kraxpelax sa...

För mig handlar det då oftast om att man helt enkelt "glömmer" alltihop. Det är ett talesätt, bokstavligen glömmer man inte, men låter allt bero. Det fungerar ofta. Det är underförstått att båda parter bättrar sig var och en på sin kant.

Det är inte ALLTID jag förlåter. Oftast är det bäst att förlåta, men det finns bittra undantag.

78:e gången får vara nog, om man säger så.

Hosanna sa...

...glömskans hav där fiske är förbjudet.... det är en bild av att förlåta men jag vill inte påstå att jag själv kommer att få nobelpriset i förlåtande.

Men är det inte lite det som är grejen att Gud kan men vi är ofullkomliga och kommer i detta liv inte att kunna förlåta fullt ut...

averater sa...

d: vad är det för konstigt eller ogenomtänkt med en dömande definition av förlåtelse? alla förlåter inte alla och kan ibland inte heller göra det och alla är inte goda, inga nyheter här.

Och inte behöver man vara dum i huvet bara för att man har förlåtit någon. Om någon kvinna trots allt har förlåtit sin våldtäcktsman så behöver hon givetvis inte utsätta sig för risken att bli våldtagen igen. Jag ser nu att jag uttryckte mig klumpigt i förra kommentaren. Jag förutsatte att personen ångrade sig och att det första mordet inte berodde på nån psykisk sörning eller dylikt så att man har skäl att tro att personen inte kommer att mörda igen.


Jag håller med alla som skriver att försoning och förlåtelse inte är sammma sak.

Kristina sa...

Min definition av förlåtelse är att det allra främst är en viljehandling (precis som kärlek), dvs man vill börja om på nytt, återupprätta en dålig relation och ge den andre en chans till. Om man sedan fortfarande känner sig ledsen/kränkt är det ett resultat av den skada handlingen har gjort och har som jag ser det ingenting att göra med om man har förlåtit den andra eller ej.

Z sa...

Tack Excelsis, Doktorn, Averater, Charlotte, YesBat, Helena, En annan Helena (Välkommen hit), D, Aleph, Kraxpelax, Hosanna, Averater, Kristina

Doktorn tipsade om Nationalencyklopedin: Om man slår upp i den förstår man oklarheterna och en del av missförstånden. Förlåtelse är inte klart avgränsat från försoning/kompensation och botgöring:

" förlåtelse, mångfasetterat begrepp som i vardagslivet bl.a. innebär återupprättelse av gemenskap efter en moralisk konflikt mellan två individer. I en mer begränsad innebörd kan förlåtelse vara liktydigt med ett efterskänkande av straff efter en orätt handling (benådning). Begreppet kan skiljas från gottgörelse, som innebär att den felande parten kompenserar den skadade för hans eller hennes förlust.

I religionens värld används förlåtelse för att karakterisera gudomens relation till människan. Oftast är denna gudomliga förlåtelse förknippad med vissa villkor. I inflytelserika riktningar av islam, hinduismen och buddhismen är förlåtelse förenad med krav på offer eller gottgörelse. I judendomen och tidig kristen teologi möter tanken på bot och ånger som villkor för erhållande av den gudomliga förlåtelsen.

Denna blev nära knuten till syndabekännelsen och avlösningen i biktens sakrament. Reformationen innebar en uppgörelse med vad som uppfattades som ett alltför starkt framhävande av människans gärningar på bekostnad av Guds förlåtelse såsom den illustreras i bl.a. Jesu förlåtelse av äktenskapsbryterskan (Joh. 7:53-8:11).

I modern teologi har t.ex. Dietrich Bonhoeffer riktat kritik mot "den billiga nåden", dvs. en förlåtelse som tar lätt på den skada som drabbat motparten."

Rolf sa...

När man förlåtet någon får man sinnesro. Man slipper slösa energi på att vara arg, frustrerad eller ledsen för en oförätt någon gjort.
Men att komma dit kan vara svårt. Att förlåta är en av människans svåraste saker att göra. Medan den som blir förlåten många gånger ser det som att det var på tiden.

Skicka en kommentar

Sjung ut