18 maj 2007

Anselm

Anselm menar alltså att vår fantasi och vårt förnuft, i sig, är bevis för Guds existens. Synd att han inte funnit ett Gudsbevis som grundar sig på godhet i relationer:

Att man tar hand om mormor, hjälper ett hemlöst barn, ger pengar till utbildning åt fattiga barn etc.Vore kul om istället dessa exempel kunde implicera Guds existens.

Är satslogik = kärlek?

3 kommentarer:

Petter sa...

“Jag medger, Herre, och jag tackar dig för att du har skapat mig till din avbild, så att jag kan minnas dig, tänka på dig och älska dig. Men denna (bild) är så utplånad av felstegens nötande, så mörklagd av syndernas dimma, att den inte förmår göra vad den är skapad till, om inte du förnyar (renoverar) och förvandlar (reformerar) den. Jag försöker inte, Herre, nå in till din upphöjdhet, på inget sätt jämför jag mitt förstånd med det; men jag önskar att på något sätt förstå din sanning, som mitt hjärta tror och älskar. Men jag försöker inte förstå för att tro, utan jag tror för att förstå.”
(Proslogion, kap. 1)

Z sa...

Nej, det är sant: Våra sinnen är för grumliga för att förstå och att se det vackra. Tack för citatet

Comment by system administrator

kristin sa...

Har inte tänkt så mycket på det här om ett bevis för Guds existens… men det du säger låter enkelt och sant. För visst är det gudomligt det som uppstår just mellan människor, nånting som man aldrig kan få levande helt själv, bara i relation. Och inga pengar kan köpa det.

Comment by kristin

Skicka en kommentar

Sjung ut