Tack, Tina....

Ända sedan jag var en liten miniplutt och vi kom till Sverige har jag med glädje talat svenska, närmre bestämt den sydliga varianten, Skånska, inte så bred, enligt mig själv, men ändå.....

Mina föräldrar, däremot, är klart mer förstjusta i de uppländska tungspets-R-en och vägrar yttra minsta diftong.
De har genom åren försökt få mig att förstå att jag ju inte BEHÖVER tala skånska, jag som inte är född här. Man kan ju fritt välja dialekt! Varför inte välja en annan om man har chansen?

mmm... en annan har försökt understryka att hon inte vill byta. Dialekten känns naturlig, även om jag erkänner att jag alltid sjunger på uppländska.

Jag har dessutom hört en intressant teori från arkeologer om att detta område en gång varit ett eget rike.
Det är DÄRFÖR som inte danskarna förstår oss skåningar. Faktum är att de har lättare för alla andra svenska dialekter (jobbigt att tillstå). Spännande! Ett nygammalt rike :)

En dag blev jag räddad av en kock som heter Tina Nordström.....
Ända sedan första gången då mamma såg programmet "Tinas mat" har det varit knäpptyst om dialekter: Hon blev så otroligt charmad av denna tjej och hennes tydliga, pedagogiska tal samt hennes otroliga fingerfärdighet (hackar hon löken på 5 sekunder?)

Dessutom har Tina nästan likadana hårknoppar som undertecknad, fast min hårfärg är mer mellanblond/ljusbrun (jo, man har både hört blondinskämt berättade FÖR en och ÅT en ;))
Synd bara att jag inte är kock, då.....

Som sagt: Tack, Tina, för att du charmade min ömma moder.

Ps. Lyssna på dialektarkivet
...här kommenteras det skånska begreppet 'fälleben'