Man duar Gud....
Tänkte just börja med en artikel om felaktigt engelsk-uttal, men kunde inte låta bli att kommentera denna dn-artikel som berättar om hur känsligt ordet "du" är i Tyskland. Titlarna är livsviktiga ;)
En fransklärare berättade om att för bara ett par decennier sedan fanns barn som niade sina föräldrar och äkta par som niade varandra. I England och USA kommer man undan med "you", oavsett om det är singular eller plural. Skönt. Men titeln får man nog ändå lägga till ibland.
Konstigt nog envisas jag med att titulera mina katolska prästpolare: fader Bengt, pater Ingemar, kanske för att visa respekt för en celibatär. Vet ej.
En av dem markerade skarpt att han vill kallas 'Tomas' och INTE 'fader Tomas'. "Endast Gud är Fader". Men även titulerade präster duas.
Undrar om man i länder utan du-reform (de allra flesta utanför Sverige) har tänkt på det här (bland troende):
Jag duar Gud; det gör man överallt i världen.
Vem är värd mer respekt än så?
Det kanske man kan tänka på nästa gång man känner sig du-kränkt ;)
Photo source: http://www.fws.gov/midwest/
7 kommentarer:
Kul tanke... ja det ligger nog mycket uppfostran bakom detta med titlar och jag har svårt att säga bara namnet på äldre personer utan lägger helst till tant eller farbor. Vi har väl lärt oss att visa respekt på det sättet.
Men ja... "Gud är en" så varför säga Ni till En? Skulle man då mena hela treenigheten, Gud, Fader och Anden men de är ju en och inte tre... Ett Du.
Men det här med Doktor, Magister, Syster, fader och pastor och sånt, den auktoriteten kan vi vara utan för vi är ju alla lika värda.
Hoppas Du har det bra i sommaren!
ja, ja, ja... nu blev det ju en besynnerlig treenighet asså
Men
Fadern Sonen och den helige Ande... eller hur :)
Respektfulla hälsningar
K
Kristin
You're back!
:) :)
Jag blir snarare ni-kränkt än du-kränkt. Skulle aldrig falla mig in att nia någon överhuvudtaget, för mig är det en kvarleva från ett annat samhälle där sådant bestämde folks roller. Jag vet att andra inte riktigt ser det så, men jag markerar alltid rätt så tydligt på typ McD och dylika ställen, där personalen alltid niar.
Gud är självklart ett du, närmare än mitt eget hjärta kan bara inte vara ni.
Det där med "du" och "ni" är lite mer komplicerat än vad det framstår som här, speciellt i Sverige. På t.ex. tyska tilltalar man personer man inte har en personlig relation till med "Sie", och det är helt enkelt ett artigt tilltal som markerar just det faktum att man inte har en familjär relation. Svenskans gamla "ni" har förvisso också denna innebörd, men var inte på samma sätt ett artigt tilltal. Niade gjorde man huvudsakligen neråt, d.v.s. till någon som stod lägre i rang, t.ex. tjänstefolk. En jämnbördig eller högre i rang tilltalades i tredje person, med titel. En som vet vem jag är skulle alltså fråga "Vill doktorn ha en kopp kaffe?", medan en som händelsevis inte kan veta att jag har en doktorstitel skulle kunna använda det mer allmänna "herrn" (en kvinna tilltalas på motsvarande sätt med lämplig titel eller med fru/fröken). Detta är alltså anledningen till att många äldre blir mycket upprörda av att tilltalas med "ni" av yngre (som i all välmening försöker vara artiga).
På engelska (åtminstone amerikansk sådan, som jag är mer förtrogen med än brittisk, efter att ha varit en längre tid i USA) kan man som sagt använda "you" för alla, oavsett antal, men om man tilltalar någon lite mer formellt lägger man gärna till ett sir/mme: "God morning sir, how are you today?" Denna enkla konstruktion gör att man alltid kan använda ett korrekt och artigt tilltal, alldeles oavsett vilka titlar personen ifråga råkar ha.
Den huvudsakliga funktionen hos ni-tilltal av olika slag handlar alltså trots allt inte i första hand om status eller att någon är värd respekt, utan om att markera en familjär relation. Därav, antar jag, du-tilltalet vad gäller gud. Den kristna guden är ju en personlig gud, som den troende har en i högsta grad personlig och förtroelig relation till. När man duar gud, men niar andra människor handlar det inte om vem som är värd mest respekt.
Jag är i de flesta avseenden en mycket varm anhängare av du-reformen, men den har också gjort att svenskan förlorat ett uttryck för distans, vilket om man uttrycker sig oförsiktigt kan ge intryck av en påtvingad familjäritet. Där har amerikanerna fattat något. Med ett mycket enkelt medel kan man markera vederbörlig distans, utan att det blir en fråga om prestige eller status.
Magnus:
Vad sägs om att dua, men att ibland samtidigt använda titel ?
Har hört att 'ni' bara är en konstruktion, en sammanslagning av gamla verbböjningar:
"ViljeN I veta, viljeN I förstå"
Att det egentligen hette I.
Precis som du skriver har jag hört att 'ni' förut användes nedsättande.
Egentligen vill jag inte bli tilltalad med titel alls, speciellt som det förutsätter att alla ska ta reda på vad man har för titel, och eftersom olika titlar så lätt leder till att titeln blir en statusmarkör. Jag skulle föredra om vi hade en motsvarighet till engelskans "sir/mme", som är precis lika applicerbart på alla, från gatsoparen till presidenten.
De enda jag tycker borde tilltala mig (och alla andra) med fullständig titel är passkontrollanter och liknande myndighetspersoner som ibland verkar behöva lära sig att de arbetar på uppdrag av oss, inte vi som är boskap åt dem.
Det stämmer att ordet ni är en nednötning av pluraländelse plus personliga pronomenet "i" (som också är andra person pluralis).
Skicka en kommentar
Sjung ut