Doppräst tappar humöret - med rätta?
Kommer inte på något att skriva om..... jo, intressanta ämnen finns alltid, men jag vet inte riktigt hur jag ska formulera mig idag..... botaniserar som vanligt på de olika tidnings-sajterna för att se om jag kan länka och genom Twingly öka mitt besöksantal (fast mitt ena nyårslöfte handlar om att inte koncentrera mig på denna statistik)....
Fastnade för notisen om prästen som skällde ut dopgästerna för att de fotograferade under dopceremonin, fastän han tidigare sagt åt dem att låta bli....ok......Han kan ju ha rätt i sak, fastän han är skränig till sättet.
Någon av gästerna uttryckte sig så här:
"Ceremonin hölls ju för barnets och familjens skull, inte för prästens"
Vad tycker ni om detta?
Ps. jag fortsätter under veckan att be för bloggarna, så ni är välkomna med fler intentioner
Photo source: http://www.holy-spirit-church.com/
7 kommentarer:
enkla Z I Folkkyrkan där makten ligger hos folket är det inte sällsynt med Domkapitelseanmälan. Missnöje med prästens predikan eller begravning och det går en anmälan till Domkapitlet. Ibland blir det bara en notis eller halvsida i lokalpressen eller Dagen. Det är inte alls trist i kyrkan. Det händer både det ena och det andra.
SENS MORAL: Gå till kyrkan & man vet aldrig vad som händer.
Dag
haha stackars präster,
medan vi i RKK skriver brev till biskopen, så att pennan glöder, om något inte stämmer. Undrar om han blir trött på alla meddelanden.
Orkar inte läsa länken men i sak har han rätt. Kyrkorummet är ingen åskådarläktare så fotografering bör ske med en trevlig uppställning efter gudstjänsten så att alla kan få ta sina bilder.
Nu har ju inte vi det problemet här men jag har vuxit upp i en församling där det varje högmässa också var tre till fyra dop. Som församlingsbo tröttnar man på alla blixtar och surrande kameror som ska spola tillbaka ;) och alla medelålders herrar som ska ställa sig upp i tid ochitid och ta den perfekta bilden eller få rätt vinkel med videokameran.
Hosanna
Bra förslag med uppställning efteråt. Själva dopceremonin är, precis som enligt dopgästen jag citerar, barnets i första hand. men han glömde där att nämna Gud. Det allra viktigaste.
Dopet är inte ett sk photo-op (photo-opportunity) för släkten. jag tror att fotograferingen blir extra viktig för de släktingar och dopgäster som inte tror på Gud. Det som är "runt omkring" blir ju ALLT då, och barnets behov kommer längre ned i prioritet.
Alla,
Jag tycker inte att ett par väl valda foton under dopceremonin stör...
Det händer sällan eller aldrig att någon döps i en högmässa i min församling (förutom något vuxendop ibland under påsknattens mässa).
Det är då bara familj och vänner närvarande. Blir de störda - är väl den viktigaste frågan?
Om inte tycker jag att det är helt ok.
Det är inte prästen man ska ta mest hänsyn til här.
Och Gud lär knappast ha något emot några fotoblixtar - han som enligt GT lär ha använt både blixtar och dunder för att uppenbara sig...
Och det kan vara kul för barnet att det senare finns foton av en så viktig händelse som det själv inte kan komma ihåg.
Jag har tagit ett par mycket lyckade foton under ett par dop (inget fotoförbud där inte). De blev till glädje för vännerna vars barn döptes då....
Charlotte
Mm, jag håller med hosanna, i sak har prästen rätt. Men hans metod kan ju allvarligt ifrågasättas.
Jag frånber mig också alltid fotografering, och påpekar nogsamt att det efter gudstjänsten kommer finnas mycket möjlighet att arrangera alla möjliga fotovarianter (inkl hålla barnet över dopfunten). Däremot är det ok med filmande om filmaren sitter kvar. Vid vigslar okejar jag proffsfotografer, så länge de inte springer omkring och håller sig långt från altarringen.
Orsakerna är många: 1. den som fotar blir en iakttagare istället för en deltagare, 2. blixtar och surr stör andra och 3. det ständiga fotandet gör dopfamiljen (eller för all del brudparet) mer självmedvetna och spända, vilket i sin tur kommer göra barnet oroligt. Och i slutändan blir helt enkelt alla mer nöjda om de är med på när det fotas.
När några väninnor och jag skulle sjunga på dop i höstas, blev det pinsamt. En av oss (syster till barnets mamma) är helt besatt av fotografering och hon stod klistrad vid altaret och nästan trängde bort prästen och familjen.
Vi fick ropa på henne när det var dags för henne att pallra sig ner till oss och sjunga. Jobbigt.
Skicka en kommentar
Sjung ut