4 feb. 2008

Anekdot från helgen

De flesta präster i katolska församlingar i Sverige, kommer naturligen från utlandet. Detta pga att man i Sverige inte har fått lov att vara katolik särskilt länge. Det finns naturligtvis en hel del svenskättade präster, men än så länge importeras många från Polen, Latinamerika, Tyskland, Filippinerna, etc...Detta möjliggör även gudstjänster på de olika språken, för dem som önskar. Eftersom polackerna är i majoritet, har man på stora orter mässa på polska flera gånger per månad.
Högmässan firas dock alltid på svenska, och i vissa församlingar med inslag av latin. Även vardagens kvällsmässor körs helt på svenska.

Endast ett fåtal präster i Sverige har ungerskt ursprung, och därför blir det i mån av tid, frivillighet och budget, som de ibland istället flygs hit till Skåne (bl a mha lågprisflygbolaget Wizz air).

Själv tänker jag på svenska, osv, och känner inte det direkta behovet av mässor på ungerska, MEN jag har lyckats se bortom mig själv (amazing, äntligen) i denna fråga, och förstått att det till största del handlar om de ÄLDRE församlingsmedlemmarna, som gärna biktar sig på sitt hemspråk, samt gråter av glädje då de hör psalmerna från barndomen. Bl a mormor, då hon lyckas hälsa på i Sverige.
Därför svarade jag ja på frågan om jag ville vara samordnare för gruppen.

På lördagen 2 februari, skulle en av dessa mässor äga rum.

Vi har en hypernervig temperamentsfull kyrkoherde, (men hans predikningar är fantastiska!) och eftersom vi blivit lovade att få fira gudstjänsterna så ofta som en gång i månaden, ville jag verkligen inte göra något fel.
Vid ett tidigare tillfälle anmälde vi mässan två veckor i förväg istället för tre/fyra, och då exploderade vår kh: "Denna gruppen är den slarvigaste som finns. Det blir inga fler ungerska mässor!"

Vi fick vänta på att han skulle glömma bort detta och ändra sig. Alla försökte låtsas som om ingenting hade hänt.

* I fredags skulle jag hämta nycklarna till kyrkan inför lördagen, men ajajaj, detta glömde jag helt bort, av trötthet, (my bad).

Jag hade haft en lång fredag,
hade just fått uppgifter av en professor om vilka kurser som skulle läsas,
för att inte få ett nytt nej till sommaren, då jag åter ska söka forskartjänst, dessutom en del telefonsamtal, lite jobb, etc. Och så hade jag feber och ont överallt. Trist.

Kunde knappt sova på natten mellan fredag och lördag: "Nej, nu kommer vår padre att förbjuda oss att ha mässor på ungerska och de gamla tanterna kommer bli så ledsna, så ledsna! Suck"
Nästa dag fick jag ett tips från Doktorn: "Men låt honom i så fall säga detta, och ta det som ett svar. Förr eller senare kanske kyrkoherden inser att det var fel beslut, och tar tillbaka det."

Just det, tänkte jag. Jag får ta det svar jag får. Bad lite böner på natten.

På morgonen visade det sig att ingen behövde väcka någon kyrkoherde, Skönt. Det var nämligen dekanatsmöte i församlingssalen (hade ett vagt minne av att det skulle vara så) och dessa funktionärer släppte in oss. Thanks, ladies!

Vi försökte ordna med ljussättning, mikrofoner, sakristian, psalmböcker etc, så tyst och snabbt som möjligt.

Mässan gick bra; denne präst sjöng fint och bestämt. Hjälpte oss att hänga med. Han anade de flesta besökarnas rostiga och knaggliga ungerska. Predikade extremt länge, dock..... De gamla tanterna och farbröderna blev glada, de grät en skvätt. Vi firade dessutom Kyndelsmässodagen.

Vi visste att vi av hänsyn till mötet, inte kunde ha kyrkkaffe. Nåja, nästa gång.

När mässan var slut kom plötsligt kyrkoherden ut och tackade oss. "Hoppas det gick bra för er" "Du skötte dig så väl, Z" (en stor sten ramlade av axlarna, då jag hörde detta)

"Ursäkta, fader XX för att jag var så glömsk igår, att jag inte kom och hämtade kyrkans nycklar!"
"Jaså, ingen fara; när jag inte såg dig, antog jag att du fått reda på att folket från dekanatsmötet skulle släppa in. Jag låser nu dörrarna efter er, så det behöver ni inte tänka på. Krya på dig, förresten."

Ser man på, här hade jag gått omkring och oroat mig i onödan. Han var ju sjysst! Typiskt......

Image source: http://www.freefoto.com/

Ps. Ett av de sju svaren på Alephs utmaning är alltså: Jag ber ständigt om ursäkt för allt möjligt, många gånger per dag. Tröttsamt.

4 kommentarer:

Johan Stenberg sa...

*Snyft* - jag älskar lyckliga slut! :-)
Kul att det gick så bra!

Z sa...

Johan :) :)

RUDIE sa...

En herlig historie! ;)

Z sa...

Rudie :)
Jag hoppas på fler sådana

Skicka en kommentar

Sjung ut