En existentiell fråga: vilka är ni, filosofiskt sett?
.
Jag skulle bli glad om ni läsare som känner för det, skrev varsin rad eller två om er tro.
Vilken religion/kristen gren, vilken riktning.
Vilken livsfilosofi?
Några ateister? Agnostiker?
Dagen: "Det som händer är både främmande och nära"
Photo source: NASA's Image satellite http://sv.wikipedia.org/wiki/Polarsken
Links to this post, from: Stora i-landsbekymmer för litet huvud (Hosannas krypin)
27 kommentarer:
Jag tror att Jesus dog för att ge mig (och många fler) evigt liv.
Mässan är centrum i mitt liv, eller jag önskar att jag kunde fira mässa dagligen.
Jag tillhör Svenska kyrkan och har inga tankar på att lämna även om jag inte känner mig bunden till just en inriktning. Jag lyssnar gärna på predikningar från Livets ord, älskar lovsång och njuter av att höra Anders Arborelius eller känna pulsen i tidebönerna.
Jag tror att Bibeln är Guds sanna ord och är övertygad om att han gett oss ett intellekt för att själva kunna läsa och tolka i vår samtid.
Filosofiskt sett? Jag är den jag är, vad annars, filosofiskt sett...
...och katolik, som undrar varför det käbblas så mycket i olika grupper (ja, jag må vara naiv). Måste alla tycka exakt likadant om allting för att kunna föra ett samtal, delta i gemensam gudstjänst, åka buss, etc?
Inte ser alla likadana ut. Och inte heller tänker, eller tror vi på samma sätt.
Än sen!
Finns det verkligen inget annat, ännu viktigare som Jesus begär av oss kristna?
(som t.ex. att föra budskapet om räddningen vidare till andra, om nu någon längre bryr sig om sådant?)
Strong atheism rules! :)
Jag har inte skrivit så mycket om min egen livsåskådning men på daylight atheism finns ett ateistiskt credo som jag skriver under på. Kanske kan det tjäna som en ståndpunktsförklaring.
/allotetraploid
Tillhör SvK. Känner stor sympati med kväkarna. Torde också räknas till kategorin rekulärt kristen.
Jag är kristen och bekänner mig till den allmänna kyrkans lära. ;)
Har i övrigt inte någon lust att placera mig i något fack.
l_johan_k. Vad menar du med "Strong atheism rules"? Det låter som en omskrivning för Sovjet!
Stenberg: Skall vi verkligen ägna oss åt att skita ned denna tråd med dylik smutskastning?
Strong atheism = positiv ateism, thats it...
Evangelisk-lutherska kyrkan, Svenska-Kyrkan
Tror att vi lever här för att fler ska få lära känna Jesus Kristus.
Svenskkyrklig och diakon. Uppfostrad högkyrkligt, har sedan levt många år i en trångsynt vrå av väckelserörelserna. Numera betydligt lösare i kanterna, men till riten fortfarande högkyrklig.
Har en mycket kluven inställning till den kyrka jag tillhör och kyrkliga etablissemang i allmänhet.
Försöker skapa en teologi som snarare blir en hjälp för människan än ett försvar för Gud. Men är inte så bra på det som jag skulle önska!
Katolskt (skall inte förväxlas med rom. kat.) troende präst, Svenska Kyrkan.
Man lever bara en gång,
i taget!
Reinkarnation; en realitet.
Reinkarnationstanken fanns med inom den tidiga kristendomen. Prästerna redigerade bort den.
Kristen, född uppvuxen i Svenska Kyrkan i en ganska högkyrklig/karismatisk gren...
Var länge i en kyrka som vi nu kanske skulle kalla "emergent" (andligt öppen, men inte helt karismatisk, själavård, mycket lekmannamedverkande...)
Sedan dess medlem i bla anglikanska kyrkan (England och Syrien), en anglikansk/presbyteriansk samarbetskyrka (Oman) och nu holländsk reformerta kyrkan.
Tror inte att några "etiketter" kan sättas på mig... Det följande beskriver bara lite grann - ger en ögonblicksbild.
***
Frikatolsk, djupradikal, ser hellre till helhetens svindlande enhet än till detaljernas ytsplittring.
Sätter likhetstecken mellan tro och liv. Livet talar om tron mer än tvärtom.
Uppehåller mig vid livgivande källor.
Anser att livets skönhet kommer bäst till sin rätt utanför mentala galler.
Skimmervingad ekumenisk fågel.
***
*Nyfiken* - hur skulle du själv beskriva dig utifrån din fråga?
Hejsan
Jag låter era svar stå okommenterade, för detta var mer en fråga som var till för er som känner för att skriva av er, än någon diskussion/ifrågasättande. Ni har öppnat er och detta får återgäldas genom att jag inte ställer extrafrågor.
På Charlottes fråga, vill jag gärna svara: kristen, katolsk, förhoppningsvis meditativ (när jag lyckas), förhoppningsvis ekumenisk mer än en gång om året, förhoppningsvis mer lyssnande under år 2008 än jag var förut.
Skulle bli glad om även våra vänner från Aletheia ville formulera varsin livsfilosofi/kristenhet, samt fler frikyrkliga läsare,
OCH
blyga tystlåtna läsare får hemskt gärna skriva något, ni med. :)
Hm, efter en lång tid av (>30 år) agnostisk inställning, jo, kristen, definitivt. Kanske mest på grund av den kulturella enkelheten att ta till mig den, hade jag varit uppväxt i Indien hade jag väl troligen sökt mig till Vedanta.
Kristen hur? För tillfället ointresserad/omogen av att gå med i något samfund, även om den dagen kanske kommer. Skulle nog luta åt det katolska utifrån vad jag är idag.
Hur är det förresten idag, krävs det att man konverterar för att delta i gudstjäns, få ta emot nattvard, etc i katolska kyrkan (det verkar finnas en del katoliker här så jag ställer frågan rakt ut)?
Kaffepaus
Välkommen på mässa/gudstjänst/bön etc i katolska kyrkan.
Själva nattvarden, Kristi kropp och blod, är dock till för dem som redan är katoliker.
Men då kan du också gå fram till prästen om du vill: för att få en välsignelse:
Lägg höger hand på vänster axel, så vet prästen att du önskar välsignelse.
Eller, om du känner dig för blyg, kan du sitta kvar i bänken, under denna del.
Annars är mässanväldigt lik den i svenska kyrkan.
Rent formellt är jag med i SvK sen jag föddes och med i en ekumenisk frikyrka (mission/baptist) sen år 2000 (utan att för den sakens skull ha gått ur SvK). Är fortfarande aktiv där, samtidigt som jag bor och deltar i gudstjänstlivet på Sankt Ansgar i Uppsala (högkyrkligt, SvK).
Däremellan har jag åkt lite skrisko kors och tvärs över samfundskartan med allt från katolska retreater, bibelskola i pingstregi, läst en del ortodox litteratur och gått på möten hos Livets Ord. Till på köpet kan jag även uppskatta tanken på liberalteologi, eller snarare ambitionen att närma sig människor på deras egen planhalva och skapa gtj som talar till dem, där de är, och låta alla teologiska specfundigheter komma i andra hand.
Är kristen, men var först i min familj med att bli det.
Det skedde för mig i en ultrakarismatisk pingstkyrka (Södermalmskyrkan) i Stockholm. Ganska snabbt kände jag mig dock inte så hemma där och sedan 1993 är jag soldat i Frälsningsarmén.
Älskar ekumenik. Eller snarare - älskar Guds församling, i alla dess mångfaldiga uttryck, också dem jag inte förstår.
Är mer "happy-clappy" än "smells-and-bells", personligen, men brukar trivas med både ock.
Älskar min lokala församling, Limhamnskåren i Malmö.
Tror att vi förlorar något viktigt i kyrkan när humorn försvinner.
Johanna, Mackan
Jag låter även era berättelser stå okommenterade. Jag ville ha ett forum (detta inlägg) för alla att skriva av sig om "var de står".
Som Karin L-V skriver: "Ibland vet jag inte vad jag tänker, förrän jag läser vad jag skriver" ;)
Mackan Välkommen
Kommenterar ändå det som handlar om humor: Ibland undrar man hur länge humor kommer att tillåtas, med tanke på allt gravallvar, fast i vår församling är det rätt lugnt. Prästerna gör några roliga inlägg under predikningarna, och då skiner man upp ute i bänkarna.
Kyrkokören är en icke alls oansenlig källa till skratt
Apropå Limhamn: På Limhamnstorg (?) har jag hälsat på svenskkyrkliga Mariadöttrar: Deras dok har färgnyansen av blåställ, knallblå. De är supertrevliga.
Förlåt att jag inte håller mig till ämnet, men... Ja, de är verkligen otroligt trevliga. Jag har dessutom uppträtt (!) för dem och de höll på att skratta doken av sig.
Det är enda gången jag uppträtt för monastiker. :) Vi hade dessutom ett väldigt bra samtal efteråt om kallelsen att leva i avskildhet kontra kallelsen att leva offentligt.
Gillar dem som sjutton.
Får jag tillägga en kort grej som faktiskt hör till ämnet också?
Min syn på församlingen är att vi finns här, på den här planeten, för "de andra". En församling som inte sysslar med Guds mission är ingen kristen församling, i mitt synsätt.
Teologiskt kan vi naturligtvis diskutera olika frågor, men så länge vi är mer intresserade av det än att faktiskt hjälpa andra så är vi skrällande brons.
Tror jag, alltså. ;)
Mackan
Lustigt, det här med de evangeliska Mariadöttrarna. Innan jag träffade dem tänkte jag: "Så lyckliga människor skulle vara om alla kunde bli katoliker" etc...
Men i mötet med dessa kände jag att deras uppgift nog är att tillhöra Svenska kyrkan, inte att konvertera;
varför ska inte SvK också få ha ett klosterväsende? :)
Z,
En del av systrarna konverterade ju... Det är de vi har i Omberg.
De är lika trevliga i svart som i blått tycker jag! :-)
Tycker också att det är bra att kommuniteten nu finns i flera kyrkodelar.
Ett annat alternativ är ju ekumeniska kommunuteter - som i Taizé....
Humor är essentiellt... Ett vattenmärke på genuint kristet liv skulle jag faktiskt drista mig till att säga.
Det finns inget tristare än humorlösa helgon. Om några sådana nu ens kan finnas....?
Mackan - såg förresten en av dina böcker på ett bokbord på teologifestivalen - visste inte att du är komiker! Kul! :-)
Hoppas du kommer till katolska sammanhang och skapar lite skrattkorsdrag vid tillfälle!
Vilken stad finns du i?
Ursäkta ämnesavvikelsen...!
Charlotte
Charlotte
"En del av systrarna konverterade ju... Det är de vi har i Omberg."
jojo, de berättade glatt om sina katolska systrar, och det var då mina tankar om deras val att stanna kvar i SvK, kom till.
jag tror att många svenskkyrkliga trivs utmärkt i kloster-reträtter, eller "retreater" som det heter på protestantiska ;)
Det är nog något man saknat under århundradena. En skriande brist.
Charlotte:
(Jag finns i Malmö. Men jag arbetar över hela Sverige. Och jag är både glad att någon av mina böcker (Jakten på det försvunna skrattet?) fanns på teologifestivalen och ledsen att jag missade den).
Z,
Delar din uppfattning om det...
Småler alltid när de kallar det "retreat" - medan vi multikulturella katoliker kallar det "reträtt"... :-)
Mackan,
Ja, tror det var den boken!
Teologifestivalen var en höjdare - för min del hamnade den skyhögt och bråddjupt utanför all förväntan, därför har jag svårt att tala/skriva om den. Omöjligt att sammanfatta intrycken... Nästa chans blir om två år... Var med då (det gäller alla som är det minsta intressrade av teologi)!
Charlotte
Agnostiker med intresse för historicitetsfrågor, om biblisk autenticitet och legender om personer med makt över naturens lagar.
Bruno Välkommen!
*ser på din blogg* tjusigt värre
Skicka en kommentar
Sjung ut