23 apr. 2008

Man blir inte ett dugg mer helig för att man tränger sig fram

Varning för gnäll. Tänkte först skriva ett humorrikt inlägg idag, men jag lyckas med motsatsen istället....nåja, läs om ni orkar, i brist på annat, eventuellt som andra-reserv på bloggronden

Har stört mig mäkteliga på ett fenomen, ända sedan barndomen:

När vi trängs i kyrkan.

Var av denna anledning tills för några år sedan, väldigt ointresserad av det som hade med påven att göra....eller...egentligen inte, utan jag var mest irriterad på hur folk talade om honom. Tyckte inte om det som syntes vara en gammal klassisk personkult. De kompisar som hade besökt Världsungdomsdagarna, Rom och andra möten där han brukar närvara, verkade visserligen lyckliga, men det blev litta väl mycket, då de allihopa betonade att de på något sätt var bland de utvalda eftersom de fått stå närmast honom/vara i gruppen längst fram/fått välsignelse av just honom (och inte någon av de andra assisterande biskoparna), handpåläggning, etc...

Detta är sådant jag också skulle vara glad över, men inte hålla på och tjata om. Jag blir inte mer helig om jag har ett kortare fysiskt avstånd till en påve eller annan kyrklig potentat.

Det är först på senare år jag verkligen börjat uppskatta påven och hans viktiga position som Jesu ställföreträdare, och hans arbete.

Men jag är fortfarande bergfast övertygad om att jag är precis lika älskad av Gud/helig vid en eventuell audiens om jag sitter/står längst bak i kyrkan, som de som tränger sig framåt och inte ställer sig i kön.

Röra-vid- och-trängas-hysterier får mig att tänka på när folk trängs och åbäkar i kyrkrummet för att få sitta så långt framme som möjligt. Speciellt när de kommer i sista stund.

Vissa platser är extra heliga inom vår religion, detta inser jag. T ex Jesu tomma grav i Jerusalem.

Vill bara påpeka att: Den som vallfärdar dit i intentionen att hälsa på vid graven, har gjort sitt heliga, även om h*n inte blir insläppt pga präster och potentater som helt glömt vad deras ämbete handlar om, och tar sig själva på väldigt stort allvar.

.....jag har förstått att många ortodoxa kyrkor firar påsken först nu i veckan; tidningen Dagen rapporterar som vanligt om bråk och till och med slagsmål mellan patriarker från de olika nationella kyrkorna, om vem som ska få "do the honours" när det gäller att gå in med facklan i graven, för att få se att den mystiskt tänds (låter i och för sig väldigt spännande :))

och hur gärna jag än skulle vilja att alla kristna kunde enas om ett gemensamt påsk-datum, så kan jag samtidigt inte låta bli att dra en berömd suck av lättnad:

Skönt att många kristna pilgrimer slipper vara med om dessa handgemäng, i vilka man för stunden helt glömt vems grav det handlar om och alla pilgrimer, gäster, som vill fira mässa. Get over yourselves!

Färdiggnällt



Wikipedia: Holy Fire

Photo: The Catholicon (main church), Church of the Holy Sepulchre, Jerusalem.
By: adriatikus, Licence: GNU Free documentation

Ps. Namnsdagsbarnet: Eftersom det är Sankt Georg / Göran / Giorgios / George / Georges / Jorge / Jurij / Örjan / Yrjö / György-dagen idag, så länkar jag till en gammal post igen

Image: Saint George, Tempera on wood, 58.4x41.8x3.5, State Russian Museum, Sankt Petersburg
Copyright: Expired Source: http://www.rusmuseum.ru/

4 kommentarer:

Psykbryt - de deprimerades stilikon sa...

Ett synnerligen mänskligt ställningstagande, tycker jag. Man blir inte mer gudomlig, nej. Det blir lite kändishysteri över det hela kan jag tycka.

http://psykbrytet.blogg.se

Z sa...

Psykbryt

Det är svårt att inte bli star-struck när man möter en kändis.
Bara man inte tror att man är mer värd eller heligare, så är det ok för mig.

Fast i patriarkernas fall handlar det mest om att de blivit starstruck av sin EGEN person.

Nåväl, de uträttar viktiga saker under året, vilket uppväger!

Nasse sa...

de som trängde sig fram (borrade hål i taket?) till Jesus med en lam Person i ett hus fick ju trots allt lön för mödan (om jag inte kommer ihåg berättelsen fel) :P

Z sa...

Nasse
bra poäng, tänkte också på kvinnan som sprang fram och tog i Jesu mantel.

Men egentligen bekräftar detta mest min tes: Jag menar att det är de ANDRA som har trängt sig, de som inte var så lidande som den lame t ex.
När man, som frisk och kry trängs, tänker man inte på att det är svårt för den rörelsehindrade, fattige etc...

Skicka en kommentar

Sjung ut