Fråga från en mediafossil:

Hur orkar ni skriva både i Twitter och Facebook, ni som gör det? Är de inte lite av samma sak? Vassa/finurliga oneliners + länkar till videos och artiklar ?

Vissa ser fyra streck, andra en kvadrat ?

Jag tror att jag återupptar bloggens huvudämne, om vetenskap och gudstro, ty det som verkade självklart för bara decennier sedan, att en del forskare, vetenskapsmän och uppfinnare har/hade en tro, verkar bortglömt idag. I alla fall enligt läsande på nätet.

Ur en hyfsat färsk recension på Under strecket:

Grundtanken är följande: när människor betraktar helheten av livet och verkligheten upplever vissa att allt upprätthålls av en närvarande Gud medan andra inte ser något transcendent. Hur är detta möjligt? Svaret enligt grundmönsterteorin är att den troende och den icke-troende organiserar sina erfarenheter på olika sätt – verkligheten ges olika gestaltning. Fyra streck som bildar en kvadrat kan ses som bara fyra streck, men också som en kvadrat. Just det faktum att strecken bildar en kvadrat – skapar en gestalt – innebär ett kunskapstillskott. Således finns en kunskapsgrund för teistens uppfattning att Gud existerar. Gestaltningen pekar för den troende mot en transcendent verklighet medan ateistens gestaltning i detta avseende är tom.

Kunde detta vara ett försonande drag, kanske? Att man ser samma former/färger, hör samma ljud/känner samma dofter; har samma sinnesintryck, men att vissa tolkar det hela med transcendens, och andra (dvs. icke-troende) som helt fristående.

Kontemplativt klosterliv för män på 2000-talet?

Har funderat på en grej, om nutidens kallelser....

Under 1900-talet blev i allmänhet västvärldens kvinnor rätt så anklagade för att bli mer och mer karriärister, som ville göra sig ett namn (liksom männen) och få titlar.

....men har inte samma sak hänt med männen? Mer och mer rastlösa inför tanken på att vara på samma ställe hela tiden, och förbli okända? I Skåne finns två kontemplativa kloster med "äkta" nunnor. Inga resor någonstans, endast inom klosterområdet gäller, för deras liv.  De behöver byggas ut för att nunnorna är så många, och fler strömmar till. Tror de är uppe i över 50 pers tillsammans. Och ett enda* litet - hittills - enmanskloster (men har hört rykten om att de kommer att bli två snart) för munkar...

Säger detta någonting om samtiden? Att det är jätteviktigt i livet att resa runt i världen och bli känd inom något, kanske få hålla föredrag, och att synas?

Eller har jag fått en skev uppfattning om statistiken pga att jag endast tittat på Skånes förhållanden?

* Jag räknar inte in karmelitmunkarnas kloster här, eftersom strängheten i att vara på samma plats inte verkar ens en bråkdel så stor som hos karmelitnunnorna 

Med god vilja relaterat: Dagen: Lady Gagas skivbolag signar benediktinnunnor, SvD

Lizzie Douglas, a k a Memphis Minnie

Lite uppdatering i sommarstiltjen: Får jag presentera Memphis Minnie, den i Sverige mindre kända amerikanska gamla bluesartisten. Hon brukar glömmas bort när man räknar upp blues-/jazzdrottningar som Billie Holiday, Sara Vaughan, Dinah Washington, Ella Fitzgerald, m fl.

Synd att man gör så, för det svänger ordentligt om henne, med den sköna kvitttrande swinggitarren, som matchar hennes mörka bestämda sångröst. Från början sägs ju bluesen vara dansmusik, och det ante mig; en väldigt långsamma varianten är nog inte riktigt min tekopp.

Memphis Minnie - Black Rat Swing (en klassisk låt, som jag inte hört någon bättre version av)

Kissing In The Dark

Tips: Både youtube och spotify har mängder med material från den coola donnan.

Sommar-fråga: Finns det åsikter som du tolererar?

Finns det åsikter som du inte alls hyser - du är rent av kanske motsatt - men som du märkt att du förvånande nog tolererar, inte har något emot? Du får inte panik när du hör dem (ser dem inte automatiskt som farliga), blir inte ilsk, men du deklarerar ändå din egen hållning.

Du krafsar dig i håret och tänker: "Men, men...det här GÅR att leva bredvid, det här klarar jag ju av!". Kanske är du rent av oförstående inför dina meningsfränder som inte alls står ut med att den ståndpunkten finns?


Uppdatering: Det har uppstått en (ganska viktig) spin-off-diskussion bland kommentarerna, men jag är alltså fortfarande nyfiken på åsikter som ni accepterar (inte blir arga på) trots er egen motsatta syn (-:

Åsikt som jag inte har några speciella problem med att tolerera: Eva Dahlgren nobbar Gud 
Tidigare, relaterat: Har du fått någon att byta åsikt? 
VoFs forum-tråd i ämnet: Vad tolererar du?

Mer svengelska från Svanberg...

Från en kommentator på Monicas blogg: "Här en egen variant på Svanbergs engelska "

SvD, SvD, Sydsvenskan, Dagen

Hur ser ni på _små_ bloggar som publicerar ilskna kommentarer, men inte svarar på dem?

Hallå Bloggvärlden! Jag känner inte alltid för att svara på alla möjliga kommentarer, men släpper igenom rätt friskt. Blockerar spam + en enda individs kommentarer (som var obehagliga, av stalker-typ). Har hittills inte fått några andra riktigt grova att spärra, men skulle spärra hot om någon skickade in sådant, etc. Reaktionerna här är ofta skrivna i artig ton och är utförliga.

Däremot får jag ibland arga kommentarer mot t ex kristendomen. Jag släpper igenom dessa i de allra flesta fall, för att visa upp verkligheten: Så här tycker folk. Mina läsare är en rätt så brokig skara och det är så jag vill ha det. Jag frågade ju faktiskt om era synpunkter i inlägget (avslutar ofta inläggen med en fråga). Kan tänka mig att många kristna bloggar har mer filtrering, alternativt att de alltid bemöter kommentarerna i fråga, tar fighten. Men jag känner inte alltid för att försvara min prestige eller min "ära". Denna strategi brukar funka fint om man redan har många kommentatörer, och de arga "drunknar i mängden", men om man bara har ett fåtal?

Om en kommentar är skriven i  uppenbar affekt - oavsett om den gäller religion eller annat i livet - utan någon specifik argumentation, eller är off topic från blogginlägget, så låter jag den ibland bara passera obemött, för andra läsare att eventuellt bemöta, om de känner för det.

* Nu undrar jag: Ser ni/vi läsare lite ner på bloggare som publicerar ilskna kommentarer, och bara låter dem stå obemötta, vänder andra kinden till/vill inte gå in på känslofight? "Hur kan denna bloggare låta sina läsare behandla henne på detta sätt, egentligen?"

Skrämmer arga kommentarer bort läsare från bloggen? Sjunker respekten för en blogg om man ser att vissa av dess läsare är tillåtet argsinta? Och är det i så fall något jag har ansvar för, hur vissa behandlar "mig"?



Ps. En klassiker vad gäller arga utgjutelser, är denna från signatur José Ramirez. Man blir ganska road av känslosamma tillmälen. (-;


Något relaterat: Dilsa Demirbag-Steen om rätten att häda

Har du fått någon att byta åsikt?

Zoltans intressanta inläggsämne, om vidgade vyer, får mig att undra:

Minns du något tillfälle då du fått en vuxen person att byta åsikt, i en, för dig, viktig fråga?

...två viktiga blogginlägg...

...Johans sommarblogg: Om en katolsk präst, 35 år gammal, som blev skjuten i Mosul (hade tidigare tjänstgjort i Södertäljes församling)

Karin Långström-Vinge: Om allvarliga förföljelser mot kristna i Irak, både präster och lekmän,

...det är ganska lätt att vara kristen i Sverige, men man bedrar sig väldeliga om man tror att det är så i andra delar av världen idag. Utan folk som står på sig och vågar stå för sin tro, sina principer (även vid fara) blir det nog inte mycket kvar av kyrkan.

Dagen: Afghansk parlamentariker kräver att kristna konvertiter avrättas

-----------------------------------------------------------------------------------------------------------------------
Ps. Zoltan verkar ha ångrat det där med 'aldrig' och återupptagit bloggandet. Liv i luckan igen!

Hur orkar man....

....spotta fram dagliga filosofiska högkvalitativa betraktelser? Det är ingen hejd på dem hos Rolf: Dagens filosofiska tanke; behöver jag säga att jag rekommenderar att ni stoppar in den i er RSS-läsare? Känner mig drabbad och anfallen av laviner av visdom och kreativitet. I rest my case. Nästan.

Valår och statistiska felmarginaler....

....here I go again. Min förra post om statistisk säkerställning (där gällde exemplet KD-partiet) blir så pass ofta besökt nuförtiden, enligt  besöksmätaren (sidan ligger väl högt på Googles träfflista eftersom det eftertraktade mystiska begreppet "statistiskt säkerställd" står i rubriken redan), att jag behöver lufta saken igen, lägga upp den på bordet: Pga era ymniga besök så har jag sett till att justera inlägget ifråga, rätta felaktig a formuleringar, lägga till relevant information jag hade glömt, etc.

Kanske bäst att även ta upp ett aktuellt exempel: ur DN:

"Sverigedemokraterna sjunker klart under riksdagsspärren i Skops senaste väljarbarometer. Från 5,0 till 2,9 procent, ett ras som är statistiskt säkerställt."

Detta betyder alltså att den aktuella mätningens (B)  felmarginal och den förra mätningens (A) felmarginal inte överlappar varandra. Vi kan om detta stämmer förkasta möjligheten att ingen förändring egentligen skett.

Felmarginal beräknas ofta enligt följande approximation (men förmodligen är det inte exakt denna formel som använts av Skop; den duger dock för att vi ska kunna få oss en uppfattning om läget):

 1,96 x roten-ur(p(100 - p)/n) 

där 1,96 står för det "kritiska talet" vid 95% konfidensgrad

(95% konfidensintervall innebär att (Nationalencyklopedins formulering): Om hundra institut gör var sin studie, blir ungefär fem intervall felaktiga, dvs. innehåller inte den korrekta väljarandelen. Vid högre konfidensgrad görs intervallen bredare och fler blir riktiga.). p står för procentsatsen (andelen svarande som angav SD som parti, 2,9%), ,  som man fick fram i enkäten ifråga, och totala antalet som svarade i opinionsmätningen var 1 133 personer = talet n.

Förra mätningen av Skop (april 2010)  hade tydligen 1058 svarande, och 5% av dessa uppgav SD.

Felmarginalen för procenttalen, p1 och p2, i de båda undersökningarna (5% resp. 2,9%) räknas ut ungefär så här:
(en formel som endast kan användas då man har samma typ av standardavvikelse på de båda stickproven)

1,96 x roten-ur(p1(100-p1)/n1 + p2(100-p2)(n2) =
1.96 x roten-ur((5x95/1058)+((2,9x97,1)/1133)) = ca 1,64

Skillnaden mellan de båda undersökningarna behöver ha varit minst 1,64 procentenheter för att förändringen ska räknas som statistiskt säkerställd.
5% - 2,9% = 2,1% Skillnaden var alltså 2,1 procentenheter, vilket är mer än 1,64 procentenheter, således kan man säga att förändringen är statistiskt säkerställd.

Bild: enligt gamla temat "en statistisk säkerställning och en kanelbulle, tack" 

SvD, Sydsvenskan, HD ______________________________________________________________________________________________

Ovanstående inlägg är direkt inspirerat av Skogsmannen: "Träffar hos mig", där han nämner vad folk googlar på för sökfras när de hittar till hans blogg, bl a "mannen som grubblade", samt "överleva en natt i skogen", och av Sentioergosum-Daniel, där han funderar över alla som söker på "Jennifer Aniston" när de hamnar hos honom. 

Här på Z- enkla bloggen, är det, förutom ett gammalt inlägg med bilder på tigerungar (från början avsett för att locka besökare!),  främst "statistiskt säkerställd", "hur många sekunder på ett dygn" (detta inlägg)  (följt av "katolsk biskop", tror jag) som gäller som ingång.

Klyschan om att "sanningen ligger någonstans mitt emellan".....

....stämmer kanske stundtals, vid en del diskussioner, men Patrik L, min medbloggare på Uppsalainitiativet, har postat en dråplig och ironisk skildring kring vad som sker ifall man inte sansar sig i sin skrivbordsgeneral-självsäkerhet om nämnda motto, utan tillämpar det hejvilt och glatt varje gång man hör två motsägande påståenden.

ur inlägget:

..[...] Men som ni förstår är förstås alla klimatforskare uteslutna som deltagare i så fall. De får ju pengar för att forska på klimatet, så därför vill de att klimatet ska vara … varmt? Den nya panelen måste bestå av forskare som inte forskar på klimatet. Men forskare är säkert kollegiala. Någon måste ju ha sett till att ge klimatforskarna anslag från början.

Den enda möjligheten är att tillsätta en panel av lekmän! En grupp människor som aldrig funderat över klimatet tidigare. De är helt neutrala! [...]

Ett rörande litet tal

En författare, Elizabeth Gilbert, lägger fram ett förslag på hur artister, författare och andra kreativa själar kan göra för att inte bli helt förlorade av att uppleva att de inte lyckas upprepa framgångar:




Elizabeth Gilbert on nurturing creativity | Video on TED.com

Kommentarsfältet "Skicka en kommentar".....

....är inge vackert, så jag försöker installera ett lite snyggare kommentarsformulär, vilket egentligen borde gå på ett kick, men eftersom jag ändrat så mycket i min layout-kod, från den ursprungliga, så blir det lite extra strulande för min del.Om ni har problem med att skicka kommentarer idag, så försök gärna igen tio minuter senare - det är förmodligen bara jag som håller på och ändrar på något just då.

Drömmen är alltså följande: Likadant kommentarsformulär som David Willgren och Karin Långström-Vinge för närvarande har

Uppdatering: fixat nu, rock n roll. Klicka här nedan på 'kommentarer' och spana in nya fräna kommentarsrutan (står under nedersta kommentaren):

Om man flög omkring så här på gymmet....

+ hörde den musiken i bakgrunden....så skulle jag gå dit



(Fred Astaire i filmen Royal Wedding)


Ps. Kommer på att Royal Wedding är ett stundande fenomen för oss

Nu löser vi en liten del av qualia-problemet

Rörande det s k qualia/kvalia-beskrivnings-problematiken. Stanford Encyclopedia om qualia. "Hur smakar sött?", "Hur smakar kaffe?".

(Frågorna kan tyckas...lite petiga, men tänk om vi kunde beskriva detta digitalt för en som saknar smaklökar; det skulle innebära att en sådan person i framtiden skulle få börja känna smaker, medelst ett inopererat chip)

Svenska wikipedia: Qualia är ett filosofiskt begrepp för den subjektiva fenomenvärlden; qualia är den subjektiva kvaliteten hos medvetna upplevelser. Det vill säga de känslor eller upplevelser som påstås inte gå att beskriva, såsom till exempel smaken av choklad, upplevelsen av färgen rött eller den smärta man känner då man slår sig.

Som jag har lurat på saken, efter en del läsning och trevande, så är orsaken till att vi "inte kan beskriva hur färgen röd (för ett mänskligt ickefärgblint öga) ser ut", fortfarande följande:

Vi har ett antal olika sinnesceller i kroppen, som gör att vi kan få grepp om vissa fenomen:

Färg-upplevelser (brukar gå under namnet qualia/kvalia):
För detta ändamål har vi 1) ögonens tapp-celler

Kontraster, avstånd, figurer, hastigheter, mönster, pulser:
för att få grepp om dessa ting har vi:
1) ögonens stav-celler,
2) hörselceller (man hör avstånd, tidsavstånd mellan två ljud/uttalade ord, kontraster mellan basljud och diskantljud, etc)
3) hudens sinnesceller (man kan ta på en tredimensionell figur och avgöra proportioner och avstånd på den, genom handens känsel, t ex. Dessutom kan man läsa blindskrift, just genom känseln)

Smak-upplevelser (brukar gå under namnet qualia/kvalia):
...upplever vi med våra fyra-fem sorters 1) smaklökar

Doft-upplevelser (brukar gå under namnet qualia/kvalia):
...känner vi med hjälp av 1) näsans luktceller

Smärt-upplevelser (brukar gå under namnet qualia/kvalia):
... 1) Hudens sinnesceller

Här ovan ser man tydligt att en viss grupp av entiteter, som jag menar hör ihop: Kontraster, avstånd, figurer, mönster, pulser, kan upplevas medelst hela tre olika typer av sinnesceller i våra kroppar.

Och det är därför vi kan kommunicera dem, beskriva hur cirklar/trekanter ser ut/känns att gå runt, känns att ta på, dessutom är våra uttalade ord byggda på kontraster i ljud och pulser (ord), samt att skrivtecken också bygger på kontraster/avstånd. Så figurer kan vi kommunicera med varandra, för språkljud/tecken/ord är en sorts figurer/mönster.

Varför kan vi inte kommunicera dofter/smaker/färger med varandra då? Ex: hur beskriver man hur färgen röd ser ut för en svartvit-seende person, eller hur sött smakar, för en person som är född utan smaklökar?

Det beror på att människans språk/tecken/ordljud, etc inte bygger på färger/dofter/smaker, utan på just figurer, avstånd, mönster, kontraster. Rumtidsliga fenomen. Dofter t ex är inte rumtidsliga fenomen, inte heller färgupplevelser. En figur kan vara väldigt liten, och har vilken form som helst, den är fortfarande röd, t ex.
Och för att detektera färger/dofter/smaker/smärta, har vi bara en sorts sinnesceller per fenomen (även om jag håller med om att just dofter och smaker är varandras släktingar).

Jag håller med om att upplevda färger, dvs tecken för olika våglängdsintervall, hos olika objekt, nog inte finns objektivt sett (alltså som intrisikal egenskap hos objekten), däremot är våra sinnen konstruerade så att vi grupperar olika våglängds-intervall inom det för oss synliga intervallet, i form av något som vi kallar färger. Färgerna uppstår således inom oss, däremot är våglängderna hos fotonerna som föremålen reflekterar, objektivt av något visst värde. Liknande resonemang gäller för smakupplevelser. Och så är det enligt mig objektivt sant att vi har färgupplevelser, som uppstår av kombinationer av våra tre syntappar. Saknar man den ena tappen, saknar man en hel del färgupplevelser,.

(sedan finns även allmännare qualia: välbehag och obehag, samt överhuvudtaget upplevelser. Vad är en upplevelse? Vissa gör saker utan att vara medvetna om det, går i sömnen, öppnar dörrar i sömnen, etc... Det verkar som om man fullt möjligt skulle kunna göra en massa saker utan upplevelse av det. Men i min inläggsrubrik lovade jag bara att förklara en liten del av qualia-problemet...)

__________________________________________________________________

Ovanstående något enkla och koncisa inlägg, med förmodligen inte helt okänt resonemang (har sett sådant dryftas på diskussionsfora), skrevs mest som förtydligande, pga att jag tycker mig se en ganska så aktuell debatt om saken på svenska bloggar och kommentarsfält. Inlägget är lite av ett svar på vad "ettor och nollor inte kan illustrera", en viss typ av upplevelser/intryck går inte att beskriva m h a ord. Däremot kan man beskriva intryck av figurer, former, och mönster, mha ord. Säg gärna till om ni hittar fler spännande blogginlägg i frågan, så länkar jag härifrån.

Obs: Jag ber läsarna ha i åtanke att detta ämne är känsligt inom filosofin, det tenderar att bli rätt komplicerade och slitiga debatter kring det, speciellt då debattörerna inte argumenterar för sin sak. Så jag skulle vilja be er om att era kommentarer, de som berättar hur fel jag har i mitt inlägg, innehåller argument, inte bara t ex känslouttryck eller bara en länk till någon bok, utan argument, så att ni visar att ni förstått det som ni eventuellt länkar till.

Och är det något i inlägget som är svårt att hänga med på eller oklart, så fråga gärna hur jag menade just där. Tack på förhand

Ctail: Dennetts dravel
Sentio ergo sum: Dennett. Sentio ergo sum: Qualia
Vetenskapens gräns (Filosofiska färgproblem)
Conscious Entities: Monkey see?

På jakt efter accepterad definition på 'moralisera'

Jag får det till att det handlar om att berätta för någon annan om hur de ska leva och bete sig, men att det i vissas - men inte alls i allas - öron kan te sig som en lite överdriven varning, eftersom faran inte är spritt språngande akut, utan endast kan ses eller anas lite på sikt, eller efter diverse rättviseanalyser (om det ens föreligger någon fara, vilket det kanske inte gör precis varje gång).

Vad tror ni om den definitionen?

(N B: mitt förslag är alltså mer positivt klingande än Nationalencyklopedins, enär jag upptäckt att det gått inflation i ordet, och det blivit ett allmänt skällsord för alla möjliga typer av uppmaningar som är det minsta mindre självklara än "Mord är fel" och "Sälja narkotika till barn är fel")

Image source

Vet ni vilken lag....

....som alla tänkta fysikaliska teorier och alla möjliga andra vetenskapliga hypoteser, obönhörligen behöver lyda under, alltså inte motsäga, för att överhuvudtaget kunna vara möjliga att ens börja diskutera möjligheterna kring?

Angående header-bilden....

Om ni undrar varför jag fepplar så väldans med bloggens rubrikbild, byter, ändrar i ramen, bloggens färger, länkfärgen, etc, så är detta pga följande:

Jag gillar bloggfärgerna beige och brunt. har allra helst dessa som länk- och inläggsrubrik-färg; de är varken starka eller kalla (såsom blått kan vara) eller trista som ifall jag endast hade nyttjat vitt och grått, och passar till de flesta starka färgfoton. Men jag kan inte få dem att passa ihop med den nuvarande (17 april) turkos-blå headerbilden, så jag kommer att byta och ha mig ett tag till. Har provat med bilder på trä, hyllor och gitarrer, och färgen är fin, men det blir lite trist inomhusaktigt ändå. Man kan förstås vara utan rubrikbild....vilket skulle vara helt enligt mina dagstidningsframsidesprinciper, att en bloggs utseende i huvudsak ska utgöras av senaste inlägget (motsvarande huvudnyheten i tidningen) och dess eventuella foto, men....hm....om rubrikbilden är tillräckligt diskretfärgad, så kanske den ger ett lyft i alla fall....klurar på det...

Så, färdigpratat om stora i-landsproblemet Allan, ville mest bara informera den lite färg- förbryllade läsaren om tanken bakom det aktuella pysslandet.

Säg till om något ser förnärmande eller pinsamt ut, bara.

Ps. .....och visserligen är man lite orolig för att be om rubrikbildstips från er eftersom jag nervig för att ev. trampa en läsare på tårna genom att inte välja h*ns bildkandidat, men om ni känner att läget är akut: "Äh, men Z, välj den här bilen nu [länk], för sjutton, den passar dina önskemål och skulle utgöra en skrämmande stor förbättring", alltså om ni går i sådana tankar, så släng för all del in den bildlänken här i kommentarsfältet.

Samspel galore - Bloomfield & Kooper

Börjar måndagen med lite varma rekommendationer på Chicago-blues, som annars inte på något vis varit en favoritgenre ("...nämen hörni, ska vi dista dom här gitarrerna ännu mer, så att det blir utomjordiskt skevt?" "Ja, jo, det blir lagom"), men Mike Bloomfield får mig att göra sällsynta undantag. Måste vara rena rock n roll-känslan för en solist att ha en stensäker pianist/organist som kompar henom. Vilken gåva. Bloomfield låter superduper tillsammans med keyboardisten, så pass att jag var tvungen att googla reda på namnet på virtuosen ifråga: Al Kooper. Ska jag lägga på minnet att han heter.

Ena underverket heter WDIA (eller ibland Memphis Radio Blues) (finns f n bara på Spotify på nätet)

...& en skön bit på youtube: Albert's Shuffle
(Kooper kommer igång på allvar vid tiden 3.15 ungefär)


Ha en finfin vecka

Hann tyvärr inte med ugglornas flykt....

....denna vecka som jag lovade, så jag får ta upp mysteriet om ett par dagar istället. Hoppas ni haft en sjysst Alla hjärtans dag idag!

mvh
/z

Välj första (enda) långa artikeln för veckan - aerodynamik eller aerodynamik?

Vet inte om jag hinner skriva två längre intressanta artiklar i denna vecka, men i alla fall en. Vad vill ni helst läsa om:

En utredning om humlans vingar och hur den flyger, samt varför folk tror att vetenskapen inte kan beskriva denna flykt
eller
Hur ugglor kan flyga så pass tyst som de gör






Ifall det blir jämnt utslag mellan rösterna, får jag välja fyndigaste/intressantaste

motiveringarna

...plötslig tystnad som förvirrar...

Har ni varit med om någon mystisk person någon gång, som plötsligt drar sig bort från er helt, och ni inte har någon aning om vad som har hänt?

I närheten av jobbet/i anslutning, har jag ofta stött på en trevlig tjej från Iran (utbytesstudent, söker forskartjänst inom astronomi), vi fikade ofta när vi råkade ha fått syn på varandra, och det var några minuters ledig tid, kanske två gånger i veckan, vid kaffeautomaten, samt åt mat vi hade med oss. Talade hela tiden engelska med varandra. Hon berättade ofta att hon var så lycklig över att få träffa en troende människa i Sverige, vilket hon nästan trodde var omöjligt, vi filosoferade kring universum och allt, kring vetenskapliga nya upptäckter, främst inom astronomi och universums eventuella form, kvantmekanik, jag hjälpte henne med ett par statistikuppgifter hon hade, med att snabbt förklara Kolgomorov-Smirnov-test. Med att rita grafer bl a. Hon anmälde ofta att hon ville hälsa på i min kyrkokör, men det har inte blivit av att hon kommit, jag talade med vår kantor om det var ok att en muslim kom, en muslim som inte bär slöja, så det lär inte se kontroversiellt ut i kyrkan. Jag förklarade att hon ville ha ett religiöst ställe att besöka och inte hade känt sig riktigt välkommen ännu i moskén, när hon åkte dit till Malmö. "javisst, inga problem! din väninna är såklart välkommen". Lite genant var det att hon aldrig dök upp eller följde med då det kom till kritan och klockan hade blivit halv sju. Bara några timmar tidigare hade det låtit: "I really don't want to miss your choir tonight! Can i come with you?" Hände säkert tolv-femton gånger under år 2009.

Vi talade ofta om förra årets upplopp i hennes hemland, efter det överraskande parlamentsvalet, om hennes mamma, om persiska språket, vi var två tjejer, en kanadensiska och jag, som ibland satt och tröstade iranskan när det var som mest kris med familjerelationer och ekonomi och allt. Om hon någonsin skulle få träffa någon svensk kille att leva med, etc.

Plötsligt några veckor före jul, slutade hon tala med mig, såg lite uttråkad, irriterad ut när hon såg mig, när jag hälsade, gick förbi, sade hon och hennes sällskap visserligen 'Hi' kort, men det var allt. Jag kände på mig att något var fel, och började rannsaka mig själv. Vad kan jag ha gjort för fel? minns inte att jag någonsin sagt något konstigt till henne och verkligen inte om henne, till andra. Vad gjorde jag för fel? Det hela upplevdes aningen overkligt

Det lite snöpliga är att jag inte har någon rätt att be om en förklaring, vi är inte gamla vänner eller så, så jag har endast skickat en fråga om detta på sms och per epost. kanske har hon fått höra någon missuppfattning om mig? Ringer inte, för hon svarade inte ofta på telefon förr (när jag ringde upp en gång i veckan), så det skulle nog verkligen inte bli något svar nu heller. Går inte heller fram till henne och frågar, dels eftersom hon undviker mig, och dels eftersom jag inte vill vara påhängsen på en person som trots allt är en främling (vi har inte träffats på fritiden någon enda gång hittills trots att vi talat med varandra ett otal gånger under förra året). Dessutom har det framkommit av tidigare samtal att hon inte riktigt vågar säga nej till människor och är mycket känslig för folk som tar upp hennes tid på olika sätt. Väldigt hjärtlig och pratig, men kan kanske egentligen inte ta, om någon annan är det tillbaka, ens lite grann?

Men visst är situationen förvirrande, man undrar ju hur det är med henne också. )-:

Nåväl, jag hoppas i varje fall att hon mår bra av att få bli lämnad helt i fred av mig, ifall hon av någon anledning upplevde mig som för mycket (normalt brukar folk påstå att de hör alldeles för lite från mig). Kanske är det svårt att rakt ut säga till en medmänniska att "Jag har tröttnat lite på dig nu, tyvärr".

Hmm...undrar varför jag reflekterat så pass mycket över den här historien som jag har, trots att jag har andra individer att umgås med i vardagen. Varför ger man oåtkomliga personer med vaga motstridiga meddelanden, en så stor del av sina funderingar, egentligen?

Günter utforskar sociala öknar

Det kanske är lite väl lättköpt inom avdelningen seriöst bloggande, att hylla dem som är kända för att vara mest korrekta, stå på de utsattas sida, de fattigas, göra riskfyllda undersökningar om deras liv, kolla hur vi människor egentligen beter oss mot varandra i vardagen, etc. Men jag struntar i att jag är vanlig nu och säger Grattis, journalisten Günter Wallraff! till en lång fantastisk karriär hittills.

Hans senaste gig innebar tydligen att han reste runt i Tyskland målad som svarthyad. Dessförinnan höll han på att frysa ihjäl på vintern som "hemlös" sovandes i för klen ryggsäck.
Ur DN.se-s artikel:

Frågan är varför Günter Wallraff frivilligt utsätter sig för detta. Han skulle ju kunna vila på sina lagrar och leva ett gott liv som ekonomiskt oberoende.

– Att upphöra vore ett svek mot dem jag har engagerat mig för och mot alla dem som hjälpt mig, säger han.

Han tillägger att det inte är något vanligt yrke han ägnar sig åt, medger att det gränsar till besatthet.

– Det är också roligt, det handlar om äventyrslust. Andra utforskar öknar eller bestiger berg, jag utforskar sociala öknar, säger han.

Ett kryphål in till himmelriket? Halka in på ett bananskal?

Debattören Filippa är en skojig typ (ofta kan man få skrattkramp av vad hon åstadkommer i författarväg). Ett av hennes alster är dock även lite allvarligt vad gäller livsåskådning och intellekt, med en klar liten pik. Efter många minuter av skrattgråt blev jag tvungen att tänka efter lite. Hennes inlägg börjar så här:

"Jag har möjligen hittat ett kryphål in i himmelriket även åt intellektuellt hederliga människor! Det kan vara för bra för att vara sant, men just nu känns det som ett sensationellt teologiskt rön. Jag tänkte därför höra framförallt med er kristna som redan innan ni dött tror hej vilt, för att se om jag kan ha kommit något revolutionerande på spåren...."

Säg mig, tycker ni att ovanstående ironi innehåller någon form av halmgubbeattackering? Slåss Filippa mot väderkvarnar? Eller säger en hel del kristna att man inte kommer till himlen om man inte tror på Gud?

*slår upp stället där tvivlande lärjungen Tomas ber om att få känna på såren i Jesu hand, efter korset, för att förvissa sig om att han verkligen uppstått från döden, att det verkligen är Jesus som han pratar med* (Joh: 20:24)

Om jag inte får se spikhålen i hans händer och sticka fingret i spikhålen och sticka handen i hans sida tror jag det inte." En vecka senare var lärjungarna samlade igen, och Tomas var med. Då kom Jesus, trots att dörrarna var reglade, och stod mitt ibland dem och sade: "Frid åt er alla." Därefter sade han till Tomas: "Räck hit ditt finger, här är mina händer; räck ut din hand och stick den i min sida. Tvivla inte, utan tro!" Då svarade Tomas: "Min Herre och min Gud." Jesus sade till honom: "Du tror därför att du har sett mig. Saliga de som inte har sett men ändå tror."

Kan tänkas att många tolkar den sista meningen med 'salig' som att andra inte kan bli frälsta, men jag får för mig att det inte är så Jesus menar.

Egentligen ser jag att Filippa även tar upp frågan om huruvida det är intellektuellt hederligt att tro på något man inte "sett direkt", eller kan formulera förnuftiga skäl för (som ateisten går med på), men det får bli överkurs att ta upp det också, för den som kommenterar här nedan.

Ps. lästips: Sleepaz: Frälst genom tro?

SMHI glömmer att det gör ont att träffas av små kristaller ("småspik") /kalla mikrovattendroppar

Det har visst blossat upp någon typ av debatt och myt-avfärdande från bestämda meteorologer om att en viss minus-temperatur känns kallare i Skåne än norrut.

SMHI och Pär Holmgren erkänner visserligen att det oftare blåser här nere i samband med kyla, luft som rör på sig tenderar att dra iväg den runt huden uppvärmda luften, men han säger samtidigt att den extra luftfuktighet vi har härnere inte ger nämnvärt större värmeledningsförmåga för luften (värme som leds bort från huden). ...ja, ja...det stämmer säkert

Men jag menar att SMHI hursomhelst missar en viktig aspekt. När man säger att det "känns kallare" i söder så menar man "Det-gör-mer-ont-i-huden" vilket nog beror på att man (ansiktet, händerna) träffas av "småspik" hela tiden, dvs små små små iskristaller eller kalla små små vattendroppar (mer vattenånga/frusna miskroskopiska vattendroppar/iskristaller i luften) som man behöver omvandla till ånga igen, vilket kräver energi. Ju fler kalla droppar/kristaller som träffar huden per sekund, desto jobbigare upplevelse.

Samma temperatur i syd är "mer obehaglig".

Pär H i Aftonbladet, Aftonbladet (läsarna om sina upplevelser), Sydsvenskan,

Scienceforums: Why does wet cold air feel so much colder than dry cold air?

Ps. Marcus S uttrycker liknande fast på ett utförligt sätt, det är svårare för kroppen att värma upp/kyla ner fast material med högt energiinnehåll, än löst/mjukt material som har lågt energiinnehåll. Det kostar energi för kroppen att omvandla det kalla vattnet från vattendroppar till ånga (och från is till vatten). Han tar upp ett analogt exempel med en ugn. Man blir klart mer bränd av att röra vid heta stålgallret än av att röra vid det heta brödet (eller luften) i ugnen.

Om att gå emot majoritetens åsikter

David skriver om flockmentalitet och att man kan bli misstänksam om "alla tror samma sak"; man ska vara vaksam mot det som "alla" menar är sant. I många fall är detta nog ett vettigt råd.

Fast jag undrar, lite vid sidan om: Vad tycker ni gäller vid obalans i bildningen, angående vetenskapliga komplicerade teorier? Om en klar majoritet av forskarsamhället anser att teori X stämmer, och man själv inte har någon utbildning eller insatthet inom området ifråga:

Ska man då inte anta denna teori själv, för att/trots att, konsensus håller på den? Bör man säga att man inte vet om man tror att X stämmer? Är det mest hederligt?

Eller borde man anta ståndpunkten X (t ex att rumtiden är krökt) tills vidare, just pga en klar majoritet som är insatta i ämnet hävdar den?


Ps. Som på beställning: Olle Häggström, professor i matematisk statistik, råkar ha skrivit en finfin utredande artikel i vilken han påminner om att ännu bättre än att försöka utreda konsensus, och bland vilken typ av forskare detta råder, är att som oinsatt söka efter vad som publiceras i den vetenskapliga tidskrifts-litteraturen.

Bloggvärlden/diskussionsfora vs. katastrofer

Varning: Det här blir lite av ett Svensson-tråkmånsinlägg.

Det har skett en stor förödande jordbävning på Haiti och jag vill förklara lite grann om varför jag som mediaaktör (bloggägare) numera inte brukar beröra sådana ämnen (förutom kanske för att skriva en kort bön för de drabbade, eller en hälsning). Det hela känns nämligen lite kymigt.

En stor del av vårt bloggskrivande här i världen handlar om underhållning, vi vill briljera, vara roliga, humoristiska, intressanta, visa hur duktiga skribenter vi är, ironisera över korkade politiker, korkade myndighetspersoner, korkade filmstjärnor, korkade x, korkade y,....bla bla, berätta om medias dubbelmoral, etc...

...och detta går fint tycker jag, när det handlar om FRAfrågan, om nationalekonomi, om kreationism, om upphovsrätt, skivbolag...tuffa hippa tongångar kryddade med svordomar, man är "ball", "outsider", "kvick"..."har koll på något som politiker borde ha fattat för länge sedan", "Blir hjälteförklarad av våra bloggläsare för att vi skriver så förbenat underhållande och häftigt"....
Let's face it, mycket i bloggvärlden handlar om att det pirrar till av spänning när vi får bekräftelse eller "vinner" en debatt...

Och det är skoj. Men när man kommer till ämnet katastrofer...då går det inte längre för mig...jag skäms för mycket för att skriva något debattinlägg i ämnet Haiti-jordbävningen, använda den som ett slagträ i en diskussion om vem eller vilken grupp som bryr sig mest om de nödställda, om vilken politiker som gjort sämst ifrån sig under hjälparbetet, om vilka charterbolag som fräckt nog har resor till området mitt i stort trauma och svår nöd vägg i vägg...om vilka tokar som sagt elaka saker om haitier....om de dråpliga domedagsprofeterna.


....jag skulle iofs kunna ta upp ämnena, om jag visste att jag gjorde det för att jag verkligen brydde mig om Haitis folk, och inte för att det är ett dramatiskt och tacksamt ämne för tidningar/bloggar etc, där man lätt kan utnyttja katastrofen för att driva igenom en poäng, eller för att få extra många läsare, eller ta chansen att framstå som vass skribent.


Jag skäms för mycket för att debattera om aktuella katastrofer. Jag är inte säker på mina motiv.

Kanske att jag kan göra det några månader efter att de hänt istället.


mvh
/Z


Ps. Detta är inte riktat mot debattörer som känner på sig att de har seriösa avsikter.

Dagen: Märklig polemik i katastrofens spår

En fråga till internetdebattörer

Vilka är de sämsta mest dråpliga debattknep ni skådat? Utnötande? Luriga?

Min "favorit" är fenomenet att avsluta varje inlägg/kommentar man gör i replikväxlingen med ett frågetecken, vilket får debattmotståndaren att hela tiden känna sig aningen pressad. En riktig fälla. Ingenting gnager så som ett frågetecken riktat mot en själv.

"Du svarade inte på min fråga" låter i allmänhet oskyldigt, man verkar gå fri från alla möjliga trakasserianklagelser, bara man formulerar det man säger som en fråga. "Är det möjligen så att du....?" En förolämpning som avslutas med en punkt kan man skaka av sig, "ja, tro som du vill, andra läsare kommer att se att du är barnslig", men en förolämpning som avslutas med frågetecken...eller en antydan..."det låter som om du ser människor som maskiner"....blir rejält stressande (oavsett om personen ställt frågan på genomtänkta grunder, eller bara för att "trolla"/provocera ett tag/slänga ur sig saker för att retas)...varför är det så?

ok, egentligen anar jag den psykologiska mekanismen bakom provokationen....man känner sig pressad att svara...annars kan andra läsare börja undra varför man inte svarade på frågan om man är stalinist/nazist/kreationist/inte bryr sig om människor/är militant vegan, etc... "Tystnad...aha...kanske visste frågan var den tog?"....etc....

Hoppas att vi i fortsättningen kan undvika att gå på den lätta, och sluta svara på tramsiga "trolliga" frågor som inte har grund, pga oro för vårt anseende, eller vad det nu kan vara.

Begrepps-analys - vad är det man varnar för, egentligen:

Under de senaste månaderna har jag lagt en hel del tid på miljöbloggande på Uppsalainitiativet, tyckt det varit roligt med att pyssla med att ta reda på varför stratosfären kyls, etc... Under tiden som jag varit frånvarande från det personliga bloggandet, har lite begreppsanalys vuxit fram inom mig. Många konflikter innehåller en stor portion onödiga missförstånd pga att man inte är överens om vad orden betyder, eller tar fel, blandar ihop, och de drabbade känner av det mest (och kan kanske inte heller uttrycka vad som känns fel med uttalandena ifråga.

* Många ateistiska debattörer känner sig hårt och orättvist anklagade då ateistiska regimer som beskrivs t ex är Stalins Sovjet eller Franska revolutionens skräckvälde, etc...

"Ateismen är ju ingen politisk riktning!"

Nä, det är så sant. En ateist har i sig ingenting gemensamt med en totalitär regim.

Vad man kritiserar och varnar för är kanske istället religions-bekämpande/religions-intoleranta regimer. Kanske vill man varna bl a Humanisterna (och bl a Richard Dawkins et al) för ett sluttande plan som kan bli fallet ifall man skulle överdriva kontrollen av religiösa.

I början känns det bra, att förbjuda omskärelse av flickor (gärna av pojkar också, för min del), ge barnen rättigheter, minska kvinnoförtryck. Minska tvångsäktenskap. Låter bra, någonting jag gärna hjälper till med.

"Kyrkklockor låter för högt".... också sant ibland. Att inskränka församlingarna att endast ringa i tio minuter på hela veckan låter dock som lite kontrollsamhälle, tycker jag. Liksom att vilja förbjuda privatskolor med religiös prägel. Att ge arbetsgivare fördomar mot kristna så att de inte anställer dem. Att plötsligt okunnigt påstå att kristna inte skulle vara duktiga vetenskapsmän, när t ex Max Planck och James Maxwell, samt Georges Lemaitre var djupt gudstroende, etc...
(detta vet jag alltså inte om Humanisterna sagt, det är inte riktat till dem, utan det är vad jag hört/läst i debatter om religion). Jag har talat med en del personer som inte sagt någonting alls om sin tro på jobbet, av rädsla för att bli petade.
Allt detta slår mot troende medborgares integritet.

Etc. (detaljerna kan diskuteras fram och tillbaka, men man anar säkert att någonstans går det för långt, mer och mer åt Storebror-hållet)

Det är alltså regeringar och samhällssystem som försöker skriva folk på näsan om vad de ska tro och inte tro som kan ge totalitaritetsproblem/risk för angivar-samhälle (gäller såväl religionsbekämpande som t ex katolska/protestantiska regimer i historien som gjort livet svårt för andra läger). Obs. Om man jämför regimer som förbjudit gudstro med dem som förbjudit alla religioner utom en, så verkar de förra ha "aningens" fler avrättade oliktänkande och oliktänkande fängelsekunder.

Naturligtvis inte ateistiska (eller kristna) regeringsmedlemmar eller riksdagsmän i sig.

En sekulär regim är inte samma sak som en trosintolerant.
Trosintoleranta personer är endast en delmängd av ateisterna.

Ps. Beklagar verkligen att Zoltan känner att han behöver lägga ner sitt bloggande, samt att Johan S lagt sitt på is. men men...hoppas man får träffa dem offline snart, vilket är mer äkta vara än nätet.

En liten blänkare på decenniets första dag

"Argh, inte nog med att hon inte pallat skriva ett enda inlägg här på sin kristna blogg under minst ett halvår, nu är hon dessutom medlem i Humanisternas blogg! Nä nu!"

Om man tittar i min profil kan man för närvarande se att jag är medlem i Humanistbloggen, men lugn kära läsare,
jag är endast med tillfälligt för att piffa upp dess layout lite grann. Några av Humanisterna och jag är engagerade i samma miljöblogg Uppsalainitiativet (visdom kan komma från alla möjliga föreningar, och i frågan om global uppvärmning råkar dessa herrar och jag vara i högsta grad överens), och jag har genom denna kontakt blivit ombedd att fixa till några rent estetiska detaljer, vilket jag gärna hjälper till med.

Gott nytt år på er allihop (-:

/Z

Uppdatering: För allmän beskådan: en skärmbild av Humanistbloggen i ny version
Bildkälla