Journalister tycker inte heller som journalister
Svenska Dagbladet och DN konstaterar att folkets och journalisternas åsikter går isär.
....en statistiker som jag börjar genast fundera:
Nej, detta kan tyckas naturligt: journalistkåren är en liten minoritet av befolkningen. Undersköterskor och personliga assistenter - som var Sveriges vanligaste yrke 2003, (fotomodell ovanligast) - kanske mer har åsikter som överensstämmer med majoritetens, om man räknar allihopas, vill säga. ;)
Ok, nu ska jag vara lite mer seriös....
Vet ni vad? Inte ens journalister verkar tycka som journalister!
Var en gång på en middag där flera stycken läste på journalisthögskolan, samt någon på Skurups skrivarskola, som senare skulle söka till journalistutbildning, de också.
De berättade väldigt ärligt om sina politiska åsikter, om sin syn på världen etc....
En tjej och en kille förklarade att de själva var häpna över hur lite de höll med om då de läste vanliga dagstidningar, så kallad seriös media.
Det var extra intressant att den ena av dem var vänsterorienterad och den andre högerliberal, det var andra saker de inte höll med om och de upplevde att själva nyhetsrapporteringen innehöll logiska kullerbyttor och plattityder samt att de mycket sällan tog ställning för samma part i tvister och krig, som vissa tidningar verkar göra. Och de tog upp flera exempel.
Så om undersökningen om journalisters och folks åsikter nu har jämförts, tycker jag att det vore på sin plats med lite interna anonyma enkäter bland reportrar och mediafolk, för att de själva ska, på något sätt, förstå, hur mycket det är de kanske själva inte vågar yppa på redaktionerna, bland kollegerna. Eller vilka åsikter de har fått putsa till rejält för att få jobb på tidningen/kanalen. Även journalisterna är rädda för att inte hålla sig inom en viss ram, tror jag.
.
Många kallar detta för att avara "politiskt korrekt", men den definitionen säger inte allt tycker jag. Politiskt korrekt behöver inte vara fel i alla lägen.
Politiskt korrekt, enligt Z:s definition: 
Att stå på den partens sida som media anser är den "svagare", mest utsatta, trendiga
I vissa frågor råkar ju ens egen syn sammanfalla med medias, men i andra fall är den diametralt motsatt. Jag tycker egentligen det är lite fånigt att ha som mål att:
"aldrig vara politiskt korrekt"
alternativt
"att alltid vara det"
Då går man väl emot sig själv.
Vad tycker ni?
7 kommentarer:
Jag ser det som vanlig hederlig ?) opportunism. Bara folk tjänar på något, t.ex. får en bra lön eller ett gott anseende i gruppen, kan de helt plötsligt förespråka och försvara vad-som-helst. Kvällstidningar har heller inga problem att hitta journalister som villigt vältrar sig i värsta sortens slaskjournalistik, fastän de på förhand måste ha varit lika kritiska till det som alla andra människor.
Moral och ryggrad sitter inte så hårt hos folk som man önskar.
Aleph
Precis, och det är därför som jag undrar om journalistkåren förstår varför folk inte har samma åsikter som de:
För att DE SJÄLVA inte har samma åsikter som de.
Jo, men jag tror ändå att de åsikter som förespråkas i tidningar förekommer _oftare_ bland journalister än andra. Att den svenska journalistkåren är vänstervriden i hög grad lär ju t.ex. vara välbelagt. Sedan väljer de många andra journalisterna att opportunistiskt inordna sig i "strukturerna".
Med andra ord, jag säger inte emot dig, utan ger bara min förklaring till varför det är så här. De som inte personligen skriver under åsiktskonsensus kan t.o.m. vara i majoritet, men gruppen som står för åsikterna kan trots allt vara den största enskilda gruppen.
Enda lösningen jag har är att man på redaktionerna anställer folk med olika åsikter, t ex politiska, religiösa etc.
Tror att det är det enda egentliga sättet att uppnå representativ neutral syn: Att nyhetsrapporteringen FÅR vara färgad, åt olika håll.
Sedan tycker jag inte att det är något stort fel med "folkbildning" dvs att tidningen/kanalden säger som det är: Vi försöker påpeka detta och detta i samhället.
Men mest tror jag att media skulle vinna stort på en mångfald bland deras anställda.
Ni lyfter fram något som väl kan vara OK i ett samhällsbygge, men som också kan vara förödande. Ni talar om "consensus"-andan. Visst den är bra i mångt och mycket, men i t.ex. parlamentet råder ytterst denna "nya" svenska politiska hållning.
Den andan stryper en nation och en folk. Stärker maktstrukturerna & den s.k. demokratin, folkets röst och vilja, håller sakta men säkert på att övergå i demokratur som en syster vid Vättern myntade häromdagen. I det sammanhanget får också PK och RK sin föranbkring. Förödande.
Upp till kamp emot krafterna som ger bröd och skådespel till folket.
Dag, jag talar inte om PK, utan om opportunism. Jag finner det skrämmande hur lätt människor har att ge avkall på sina principer, värderingar och t.o.m. anständighet och moral, bara "alla andra" gör något, eller man personligen kan tjäna på det. Ofta räcker det med att bara stå under inflytande av en maktperson och höja sig i hans eller hennes ögon.
Visst, PK kan ses som en del av detta, men för mig är ryggradslös opportunism ett mycket bredare fenomen än så. Och förekommer till vardags likaväl som i diktaturer.
Skicka en kommentar
Sjung ut