en liten bloggosfär-bikt

Kändis-bloggaren Alex Schulman annonserar att han stänger ner sin blogg, förklarar det med:
"Bloggen har blivit ett monster och jag orkar inte ta hand om det längre"

Vi seriösa filosof-bloggare kanske känner oss lite lättade.....
........men jag ska erkänna en sak. En bikt:
.
Nästan varje dag har jag gått in på Schulmans blogg och kommenterat med några klatschiga ord, typ:
"Det där lät som ett avsnitt ur Beverly Hills 90210 eller 80-talet" eller "Det där har du snott från "Gilmore Girls" eller "Men nu låter du taskig. Ge din fru en puss istället och lova att inte göra så igen!"
eller "Varför mobbar du Sanna Bråding/Markus Fagerberg? Vad har hon/han gjort mot dig?" eller "Haha, vad snål du var mot taxichauffören. Bara 750 spänn i dricks?"

Detta förfarande har genererat mig ca 30 extra besökare om dagen. Så är det.

Kanske har jag inte fått en enda stammis genom Schulman-bloggen. Jag skriver på ett helt annat sätt, men hoppas lite i alla fall.

Trots att jag känner stort obehag inför mobbandet - skulle verkligen inte vilja vara den Schulman skriver om - så känner jag en viss förundran över hans mod. Låt mig förklara:

Stockholm är nog inte så enormt stort. I innerstaden bor väl knappast fler än 700 000. Mer än andra orter i Sverige, men ändå inte anonymt nog att gömma sig i. Kändis- och gratis-mat-på-biopremiär-världen är nog en liten, liten kommunitet, om man säger.

Schulman har öppet kritiserat många kollegor, programledare, sångare, skådisar, etc. Ofta med allvarliga okvädesord. Hur vågar han?
han möter väl ständigt dessa utpekade, varje dag: De är inte bara hans arbetskamrater och mingelpolare, utan ofta fruar till bekanta, väninnors bästisars makar etc... Folk man träffar privat, säkert.

Själv framträder jag under pseudonym i försynta och försiktiga Enkla bloggen, medan denne Aftonbladet-skribent öppet går ut med var han bor, namnger kolleger han möter varenda dag. Klart han får sociala problem till slut, som han nu tydligen har blivit trött på. Här i Lund blev jag nervös, då jag jobbade på universitetsbiblioteket, så fort någon professor som på kultursidorna var i polemik, stod i samma kö som motparten. Nerver av stål hade de. Coola och lugna. Hälsade vänligt på varann.

Det allvarliga med denna historia tycker jag är frågan om vem som vågar kritisera sina media-kolleger, vem granskar journalister etc.. Finns det för mycket beroende-kontakter inom nöjes- och media-världen?