Det handlar inte om de berömda karikatyrerna

Dearest readers

Vissa ämnen har jag undvikit att skriva om i bloggen, eftersom de är allt för tröttsamma: Det handlar ofta om att det skär sig något otroligt mellan olika viljor, och det är så sorgligt. Vi andra kommer i kläm och blir feg-förklarade för att vi vägrar gå med i bråket.

Ett exempel är frågan om karikatyrteckningar av islams profeter, Lars Vilks och Jyllandsposten, satir, provokation, yttrandefrihet etc....

Jag läser på många aktiva ateisters bloggar (och även på kristnas), något i stil med:

" De förstår inte där borta i Mellanöstern. Här i väst har vi något som heter yttrandefrihet. Man måste tåla att bli förnärmad och förolämpad UTAN att ta till våld. Varför genererar karikatyr mot just religion så mycket våld? "

samt

"De MODERATA muslimerna, då? Var är de nu? Varför säger de inte till extremisterna och ledarna på skarpen, för?"

Och från muslimska Mellanöstern tycker jag mig höra:

"Hur KAN de skända det heligaste vi har? Vår profet? Håller de ingenting för heligt där borta? Tror dessa människor inte på Gud? De driver ju med hela vår identitet."

......och så där håller debatten på: De kan inte förstå varandra. Det kvittar visst hur många points polemikerna fått på olika IQ-test: lyhördheten och ödmjukheten har stannat upp totalt. Det är som ett stort hav mellan de två lägren.

Och vi som inte vill ta ställning eller vägrar berömma Lars Vilks konstverk (som jag aldrig ens har sett), kallas odemokratiska under de tröttsamt trångsynta devisen:

De som inte är med oss, är emot oss! samt "Tänk om du SJÄLV kommer i onåd hos en diktatur! Hur skulle du då agera?"

Blir så trött på sådana energitjuvar som dessa debatter. Lägg ner och tänk ett steg längre, säger jag bara!

Om vi i väst nu ser oss som så smarta och bäst på det mesta; kan vi då inte vara de som försöker lösa problemet (utan våld, suck, ja utan våld)? Vi é ju så himla bra på konfliktlösning häruppe. Eller? Och nej, det är inte "vår tur" eller något sådant, utan vi kan helt enkelt, av egen vilja, ta initiativet. För fredens skull.

.

Jag säger inte alls att jag har hela lösningen, utan bara att det meningslösa bråket har pågått några år för länge nu. Dags att sluta älta något som inte för oss framåt. Vi har hört de olika ståndpunkterna till leda nu. Det räcker.

När en debatt blir så här het, så känner jag nästan alltid på mig att det EGENTLIGEN HANDLAR OM NÅGONTING HELT ANNAT.

I Mellanöstern är man helt enkelt arg på Västvärlden in general. Jag tror alltså tvärtemot SvD-artikeln.

Visst är extremisterna främst arga på andra muslimer, men i det stora hela handlar det ändå om väst. Man är väl misstänksam mot att vissa muslimer kanske möjligen har god kontakt med t ex EU.

Har själv, som sagt,aldrig varit i trakterna, men kan tänka mig att känslorna och föreställningarna är följande: "De i väst verkar ha det tryggt och skönt och många verkar rika, medan våra barn ofta inte ens får sjukvård och många av oss har ont om vatten"

Det kvittar sedan vad vi säger om att de flesta av oss har det enkelt och sparsamt: Föreställningen finns där.

Dessutom finns det säkert en hel del historiska händelser där de inte är nöjda med oss. Av olika anledningar.

Skulle frågan enbart handlat om religion? Nej, i sådana fall skulle ju även vi kristna bli våldsamma; hur många gånger har inte Jesus karikerats på värsta sätt. Man blir såklart sur, men inte blir man våldsam heller?

Det här kommer att låta naivt, men det är enda, enda, enda lösningen på sikt:

En punkt-för-punkt-dialog som vi härborta helt enkelt får starta.

Till viss del tycker jag att påven och bl a statsminister Reinfeldt redan har satt igång något intressant: Bjudit in muslimska ledare för samtal. Dessa samtal kanske innehåller spänningar och bråk, men de är ju helt uppenbart en öppning!

Churchill, som jag redan citerat förr: "It's better to bla-bla-bla, than to war-war-war!"

Vi får helt enkelt fråga dem, för den kokande gryta som vi har idag fylls på mer och mer och kan annars explodera:

"När började ni bli arga?" "Var gick det fel från början?" "Handlar det om det kriget? Eller det kriget? Eller det slaget?" "Orättvisor inom världsmarknaden?"

Sedan får vi svara på frågorna så gott vi kan, punkt för punkt. Bestämt, med förklaringar om hur vi ser på saker och ting, och nej, jag tycker inte alls att vi ska rucka på vår yttrandefrihet eller jämställdhet. Vi kan vara envisa, men lika vänliga för det.

Samtidigt måste vi förstå, om oss själva, att dessa karikatyrer är symboler för västs egna desperata försök att förstå saker och ting.

Vad sägs om ett alternativ till krig: nämligen: nya försök till dialog?